Den fyrsidiga dopfunten från 1918 är huggen ur ett stycke skånsk sandsten. Tidigare fanns det en dopfunt i trä. I fornkyrkan doppades hela barnet i en reningsritual. Idag blir barnets hjässa lätt bestruket med vatten. Men någon namngivningsceremoni har aldrig förekommit i samband med ett kristet dop. Vid dopet upptas barnet i den kristna församlingen. När Sankt Pauli kyrka invigdes 1883 skulle kyrkorummet gärna låna drag av 1200-talets detaljrikedom i utskuret trä. Rundbågade fönster skulle lysa upp gudstjänstens handlingsmönster kring ett tänkt osynligt livets träd. Dopet gav barnet livets vatten och markerade rötterna på detta träd. Predikan var trädets stam som med hjälp av Guds näringsrika ord skulle låta trädet växa. Och altaret var trädets krona som i nattvarden gav livets bröd. På så sätt fördes sakramenten dop och nattvard pedagogiskt samman med Guds nådegåva – ordet.
Dopfunten
”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”
Rom. 6:4