Efter år med samma dagliga jobbresa, känner jag igen nästan alla som sitter i vagnen, men idag ser mina medpassagerare inte riktigt lika trevliga ut. Högstadieeleverna som ska av om två stationer pratar ovanligt högt med röster som kan skära glas, killen som alltid läser en bok bläddrar lite väl högt mellan sidorna och hon den där svarthåriga tjejen som alltid verkar ha ett leende tillövers, ser inte hon nästan lite sur ut? Omgiven av grå ansikten är jag på väg till ett jobb där dag läggs till dag i en evig rundgång, med samma handgrepp och samma rutiner. Dagarna går i varandra, och är inte tåget lite försenat till råga på allt? Nej, det här blir i sanning ingen bra dag.
Det slår mig hur en till synes vardaglig situa-tion kan uppfattas olika. Igår var jag på mycket bättre humör och allt runt mig kändes mycket lättare. Jag gladde mig åt att gå på jobb, folk på T-banan såg mycket trevligare ut och minsann om inte också solen sken lite grann. Det gör den förvisso idag också, men inte riktigt på samma sätt, känns det som. Humöret drar mig ner i ett svart hål, och jag undrar om det inte vore bättre för både mig och omgivningen om jag lät bli att komma på jobb och gick hem och drog ett gammalt täcke över mig.
Och ändå! Jag fascineras över att det är så tyd-ligt, att mina erfarenheter och förväntningar återspeglas i mina omgivningar. En upplevelse jag förväntar ska vara spännande, blir det ofta också, och om jag någon gång - medvetet eller omedvetet - har bestämt mig för att något ska bli tråkigt, så blir det ofta det. Min inre värld ger mig makt över min upplevelse av min yttre värld, och det gör mig på så sätt till min egen världs skapare. Från dag till dag - och stundom från ögonblick till ögonblick - skapar och återskapar jag min tillvaro. Jag kan ju naturligtvis inte göra anspråk på att styra himmel och jord, men i alla fall mina intryck av den. Var och en av oss har förmåga att se på sin omgivning ur olika infallsvinklar, och med olika förväntningar, och det gör oss till vår egen tillvaros skapare. (I alla fall i det dagliga, den förunderliga SKAPELSEN kommer alltid att förbli ett stort mysterium för mig.)
Så skärp dig, Claes! Du vet ju att du tycker om att gå på jobb och att när du kommer dit så väntar dig trevliga kolleger. Du är bara lite trött och du går inte och bär på en massa tunga bekymmer. Väl hemma kan du få chilla med en bra film. Det är något du kan glädja dig åt.
Jag ser mig runt i vagnen igen. Dom verkar ha ganska roligt, dom där ungdomarna, och boken killen läser har jag faktiskt själv tänkt jag skulle läsa någon gång. Och ler hon inte lite grann den där tjejen i alla fall…
Det här bli nog en bra dag.
Skribent: Claes Krogsgaard Ericsson
Håller i Andakten på NRK P1+
https://radio.nrk.no/podkast/andakten