Vart tog alla mina drömmar vägen egentligen? Allt det där som jag ville bli som liten, och allt det där som jag ville pröva på när jag blev stor? Jag skulle ju bli en stor opera-sångare som turnerar runt på alla världens stora scener. Som blir överöst av blommor och champagne när den hänförda publiken jublande applåderar efter den spektakulära slutscenen, eller den där lokföraren som kör nattåget genom vildmarken i dramatiska snöstormar medan snön yr runt smällande vindrutetorkare. Och varför blev jag aldrig den där mångspråkiga tolken som badar i intressanta uppdrag, på ständig resa i exotiska land…Ja, varför i all världen blev det inte så?
Ofta hör jag folk säga ”det är aldrig försent”, och det är ju ett uttryck fullt av förhoppningar, men i min ålder måste jag faktiskt inse att det är en hel del som jag aldrig kommer hinna med. För när jag tänker efter, så är det ingen av mina drömmar som jag har beskrivit ovan som har slagit in, och nu är det faktiskt försent.
Drabbad av den insikten, kan det vara lätt att bara ge upp, stänga om sig, dra för gardinerna och luta sig tillbaka med en kopp te, dränka sig i nostalgi och tycka att ”allt var bättre på farfars tid!”
Men hallå! Om jag tänker mig om…blev det verkligen ingenting av mina barndomsdrömmar? När jag sitter så här med ”facit i hand”, så blev livet inte fullt så olikt det jag hade föreställt mig, även om det blev lite annorlunda än det jag hade tänkt. Min sång-röst håller kanske inte till opera, men den är inte värre än att jag fick jobba som musiker och skådespelare i nästan 20 år. Lokförare på Lapplandspilen blev jag inte heller, men jag fick köra museispårvagnarna på Djurgårds-linjen i Stockholm i flera år, omgiven av entusiastiska turister som tog bilder av mig i full uniform. Bilder som troligtvis sitter i semesteralbum på alla möjliga ställen jorden runt. Och när det kommer till det där med tolk, så har jag som vuxen blivit en slipad skrivtolk. Förvisso går jag till samma kontor varje dag, men man kan ju inte få allt. Så, så här i efterhand ser jag, att alla drömmarna jag hade faktiskt har slagit in, men på ett sätt som gör att jag inte omedelbart känner igen dom. Förrän nu! Drömmar har en förmåga att leva sitt eget liv bortom vår kontroll och i är ständig förändring.
Och kanske det är det som är själva kärnan i våra drömmar? Drömmar låter sig inte styras, även om vi försöker, men kanske det är först när vi släpper den kontrollen, som vi faktiskt kan förverkliga våra drömmar? Och vem har sagt att man inte hela tiden kan skapa sig nya drömmar?
Jag tror jag drar ifrån gardinerna igen och släpper in lite frisk luft, inser att allt inte var bättre förr och häller ut det gamla kalla teet. Man kan ju inte få plats med nytt och varmt te om koppen är full med gammalt. Kanske jag hellre skulle ta en kopp varm choklad, luta mig tillbaka och låta drömmarna komma till mig…
Skribent: Claes Krogsgaard Ericsson
Håller i Andakten på NRK P1+
https://radio.nrk.no/podkast/andakten