Det är svårt det där med ”tro”. Speciellt om man som jag ständigt har sällskap med trons lite surmagade följeslagare ”tvivlet”. Vill man vara lite kritisk, så kan man tycka att ”tro” ofta handlar om att ”tro på rätt sätt”. Något rituellt och reglerat - och kanske också abstrakt svårgripbart - något som kräver en insats, för att någon gång lååångt där framme ge en utdelning som vi tilldelas för att vi har “trott” och varit duktiga. Det blir en ”TRO” med väldigt stora bokstäver, full av anspråk och åtföljd av en massa dogmer. Då kan det bli lätt att kasta in handduken och låta det lite bekvämare tvivlet ta överhand.
Men å andra sidan, vad hade vi åstadkommit om vi inte hade haft ”tro”? Tro på ett projekt som vi ska få igenom, tro på ett förhållande som vi vill satsa på. Tro på oss själva? Den där vardagstron, den med litet ”t”. Den där som tar oss igenom vardagen och som är med oss, kanske omedvetet, varje dag, hela tiden. Som en nödvändighet för att livet ska gå vidare och framåt; tro som en drivkraft för att vi ska kunna leva våra liv. Man måste inte ha en kyrklig tillhörighet, för att kunna tro. Jag tror (!) att tro kan innehålla så mycket, mycket mer än vi kan föreställa oss.
När jag tog min utbildning, så var det många gånger som jag undrade över vad jag höll på med, och om jag ”ändå inte skulle hoppa av, för det här kommer ju verkligen inte gå bra”, men det är just vid såna tillfällen som ”tron” kommer in. ”Jo, hörrududu, jag tror du kommer att klara det här, kör på och ge inte upp!” Om jag inte hade trott att det hade varit någon idé, så hade all drivkraft för att fortsätta studera varit borta, och jag hade lika gärna kunnat släppa hela tanken på att ta slutexamen. När sen tvivlet drabbade mig som mest, kunde jag luta mig på andras tro, som skickade mig vidare framåt och till sist fick mig att avsluta utbildningen och få mig det yrke som jag hade drömt om.
För tro är också ett hopp om det vi drömmer om, och drömmar behöver vi.
Vardagstron som tar oss genom livet i allt vi företar oss – alltså den med litet ”t” – brukar alltsom oftast leda fram till en visshet där vi vet om det vi har trott på har varit riktigt eller ej. På det sättet blir tron visshetens förmak.
Så var det den där lite mer abstrakta ”Tron”, den med stort ”T”. Den som låter oss föreställa oss en högre mening, ett obegripligt större utanför vår uppfattningsförmåga. Troligtvis kommer inte den ”Tron” leda till någon viss-het om ett slutresultat på samma sätt som den vardagliga ”tron”. I alla fall inte i det här jordelivet, och den kan, som hos många av oss – mig själv inräknad – byta ansikte med åren. Ändå tror jag att ”Tron” i sin mest odogmatiska form fyller livet med mening.
Tror gör man i kyrkan! Ja, kanske det. Personligen tror jag att jag både ”tror” och ”Tror” hela tiden, och så länge jag gör det, så kommer livet utvecklas och förändras till det bättre, ända tills det är dags att ta avsked för den här gången. Tror jag, tra-la-la…
Skribent: Claes Krogsgaard Ericsson