Jag har haft förmånen att på djupet få lära känna församlingarna på Bjäre och i Kullabygden. Jag har mött präster tillsammans med musiker och pratat om psalmtolkning. Jag har mött konfirmandarbetslag, kyrkorådspresidier, pedagoger, diakonipersonal.
Jag har fått delta i Fred-talk här i denna kyrka med Alen Bibic och har pratat ledarskap, och jag har fått besöka en av områdets alla vingårdar. Vi var på Ljungbyholms vingård och fick höra om hur man i kommersiell verksamhet ändå samarbetar och hjälps åt tillsammans med de som man egentligen är konkurrenter med. Konkurrens är ett samarbete det stärker.
Jag ägnar mycket tid åt att fördjupa min kännedom om församlingarna. Och helt övergripande i flera församlingar har varit att vi fått höra om att hur antalet konfirmander har ökat, inte bara det senaste året utan vi ser en trend. Vi märker också hur aktiva inträden i kyrkan ökar. Vi har fått höra om en etablerad pilgrimsverksamhet, som genom Sankta Thora led involverar flera av församlingarna och det blir som en tråd som knyter ihop församlingarna i bygden.
Det finns mycket jag har lärt mig, det finns gott om anteckningar och vi kommer ha uppföljande samtal med prost och med kyrkoherdar framöver men, jag vill ge ett litet axplock av vad jag har hört och sett.
Vi började vår resa i Höganäs och där fick några ideella församlingsmedlemmar bli intervjuade på scenen och genom deras röster fick vi lära känna församlingen. Vi fick höra att det är ett starkt samarbete mellan kommunen och diakonin. Vi fick höra också att antalet tillhöriga visar en procentuell minskning, men när det i själva verket är en nominell ökning när samtidigt invånarantalet samtidigt ökar.
I Barkåkra har vi fått höra om en medveten strategi kring kyrkogårdens betydelse som inbjudande till kyrkan, det spelar roll om gångarna är krattade och buskarna klippta. Man är på väg bort från fossila bränslen och finner alternativ som bättre bevarar vår skapelse. Det finns en ministrantgrupp som engagerar ungdomarna och stärker gudstjänstlivet och även präststudenter engageras i detta. Vi fick också lära oss att kyrkans ”grundspråk” i sin förkunnelse av Jesus är musiken.
Här i Ängelholm fick vi höra om en nyupptäckt eller kanske ett ny skrivet Paulo brev till de kristna i Ängelholm. Vi får låta detta Paulibrev till Ängelholm vara en påminnelse om vårt ständiga behov och utmaningar att placera in bibelns berättelser i den miljön vi lever i, och samtidigt kanske en påminnelse om kritiskt tänkande och kritiskt läsande och studier av bibeltexterna. Vi fick också höra att Rebbelberga krucifixet härifrån är Historiska museets i Lunds äldsta föremål. Och visionen här är att evangeliet om Jesus Kristus breder ut sig i Ängelholm.
I Båstad- Östra Karup samverkar kommunen, regionen, mataffärer och många andra kring kyrkans diakonala arbete, och även kyrkogården ser sig som en del av detta genom att benämna kyrkogårdsarbetet som grön diakoni. Här får vi höra att det förekommer musik vid många olika tillfällen, och med tanken på att det är kyrkans grundspråk så känns det bra.
I Förslöv- Grevie är det en växande bygd, fler flyttar in. Man arbetar med relationsbygge, att arbeta med församlingsutveckling är att arbeta med att bygga relationer. Relationer är Gud med historien, relationer inåt i församlingen och utåt åt dem som ännu inte upplever sig själva som del av församlingen. Här finns ett damaltare som jag har fått höra att om jag inte har nått annat för mig en tidig morgon kan jag åka dit och gå på herrfrukost. Det låter spännande men tidigt.
I Västra Bjäre har man tre kyrkor på land och en ute på Hallands Väderö. Här har man konfirmandläger där man också riktar sig till utlandssvenskar. Dessa svenskar som engagerar sig i svenska kyrkan i utlandet har ibland svårt att finna plats för sina barn och ungdomar att delta i svenska kyrkans konfirmandverksamhet, så det är ett starkt behov som sträcker sig utanför församlingens egen verksamhet. Här föddes en intressant idé om att vi i Sverige skulle införa partiell mantalsskrivning så att man kan skriva sig på mer än en ort beroende på hur man bor under året. För hur ska man göra när de flesta i sommarförsamlingen bor på annan ort och denna andra ort får hela kyrkoavgiften och hela skatten.
I Brunnby församling har man ett stort förtroendekapital, väldigt mycket vigslar och förra året kom 600 turister för att se den vackra kyrkan. Här hjälps unga och gamla åt i köket och man har en grupp som kallas småkockarna där barn får lära sig laga mat. Och genom matlagning upptäcker man att då kommer också pojkarna.
I Allerum är man skörstarka tillsammans, konfirmander söker äventyr i närmiljö och upptäcker att det är minst lika främmande att övernatta i kyrkan som att åka i väg till andra platser. Kyrkorna är, fick vi lära oss fyra på land som leder oss på vägen hem. Och här i Allerum fyller nu förskolan 25 år.
I Munka-Ljungby köper man nästan inga blommor, det finns ett ängsprojekt där man också använder hästdragen slåtter. Här plockar man blommor som går att använda i kyrkan och i mycket av verksamheten. Det är kö till många av grupperna och man har också orgelelever. I Kulla pastorat har man en genomarbetad organisation, och genom att ha organisation och struktur i ordning får man tid över för kärnverksamheten. Man är ivriga tillsammans och varje kyrka får utvecklas i sin egen tradition.
Hjärnarp-Tåstarp har haft åtta eller nio kyrkoherdar sedan 2020 och detta är en utmaning och där ser man fram emot att den nuvarande stannar länge. Här fick vi möta en filmkomedi som presenterade församlingen, och jag fick tänka på Sankt Laurentius, Lunds domkyrkas skyddshelgon som också är skyddshelgon för komiker, det gläder mig. Dopen har här ökat med 25 % och olikheter i arbetslaget visar att vi är ett i Kristus.
I Strövelstorp låter man förskolan vara en räkmacka in i härligheten, slutcitat. Strövelstorp tror på framtiden för man tror på Gud. Jesus är vår tjänare och stjärna. Detta är lite av ett axplock från det vi fått höra och se.
Och med detta i nacken går jag in i dagens texter där vi har fått höra om en kvinna som kommer och ger Jesus sin hyllning. Och sin hyllning ger hon genom att hon smörjer honom med olja. Det är någonting man brukade göra med kungar, präster, profeter och med de döda inför sin begravning. Vad tänkte hon egentligen och vad såg hon? Vi får höra att de är hemma hos Simon den spetälske och vi vet ju inte riktigt vem det var men troligen en av de spetälske som Jesus har botat. Och i sin glädje och tacksamhet över vad Jesus gjorde bjöd han hem Jesus på mat. En naturlig reaktion att få ge igen och tacka för det man har fått.
Kvinnan har också fått befrielse av Jesus och vill tacka, men hon verkar se någonting mer, som de andra i rummet inte ser när hon smörjer Jesus. Jesus själv fångar upp hennes handlande och pratar om detta att man smörjer de döda inför begravningen, och profeterar om sin egen förestående begravning. Samtidigt gör denna kvinna att Jesus blir den smorde Messias. Men hur tänkte hon? Vad var de som hon såg?
Här i Bjäre- Kullas tolv församlingar har jag fått vittnesmål om hur man som kyrka vill presentera den man som kvinnan smorde. Inte bara som ett historiskt faktum och på något sätt kanske man kan se Simon den spetälskes reaktion så som jag tänker mig den som motsvarande att se Jesus som historiskt faktum. En god man som man vill känna glädje inför och framföra sin tacksamhet till.
Nej församlingarna i Bjäre- Kulla ser Jesus som någonting mer. Mer än ett historiskt faktum, mer än någon som gjort något gott, mer än något som är ett föredöme, utan som närvarande, som ursprung, mål och nu Kanske var det de som kvinnan med nardusoljan såg. Denne Jesus är nått mer, det är vårt ursprung, vårt mål, vårt nu vi ser i honom som hon smörjer till den smorde.
När vi då lyssnar in episteltexten och hör att Mose beskrivs som den som i tro lämnade det han kände till och höll ut mot något han aldrig hade sett i en vandring mot den utlovade för att han liksom såg det osynliga, var det de kvinnan gjorde? Såg hon den osynlige i den synlige Jesus framför sig? Det är det jag har hört församlingarna i Bjäre-Kulla berätta om när de berättar om sin planering och sin längtan. Varje pilgrimsvandring som görs med Sankta Thoras led eller andra leder är också en påminnelse om att lämna det kända och ge sig ut på en vandring mot något som är okänt även om vi gått leden innan och vi har en karta och innerst inne vet var vi är på väg rent geografiskt. Men en pilgrimsvandring är också en inre rörelse, en rörelse där vi är på väg mot något okänt i längtan efter den osynlige.
Ibland kan vi i kyrkan vara så stolta över lyckade satsningar, över fungerande verksamhet, över trevliga möten och sammanträden så att vi stannar i beskrivningen och planeringen av vårt görande. Ibland är det så att jag frågar: ”Hur är ni kyrka på denna plats?” Men svaret blir hur gör vi kyrka på den här platsen. Hur vi är kyrka är ett varande och en rörelse i den vi inte ser på väg mot den vi ser och den osynlige som vårt ursprung. Det är att vara kyrka på platsen, men det vi gör blir ett vittnesmål och ett handlande som blir ett uttryck för denna rörelse och denna längtan.
Under visitationsdagarna har vi i varje församling i någon kyrka fått fira en gudstjänst eller be en andakt och här har vi hela tiden just påmints om detta, varandet i Kristus. Vandringen, rörelsen från vårt ursprung mot vårt mål i den som är vårt nu. Här i Bjäre-Kulla är man på väg, det finns en rörelse och längtan där konturen av den osynlige anas.
Olikheterna kompletterar bilden och gör den kanske klarare. Det är vad jag ser när jag ser er kyrkoherdar tillsammans, jag vet att ni är olika, men jag ser en inbördes respekt och jag ser en inbördes kärlek mellan er. Det är i den inbördes respekten och den inbördes kärleken i våra arbetslag som vi är tillsammans och är kyrka. Det är så vi som församling alla oavsett var vi till vardags arbetar eller vad vi gör under våra dagar, när vi samlas inför Guds altare och tillsammans möts i inbördes kärlek och inbördes respekt så är vi kyrka och så gör vi den osynlige synlig bland människor. Amen