Ulrika är komminister i Simrishamns församling sedan 11 år. Från och med 2019 är hon fängelsepräst på halvtid, knuten till Anstalten Ystad, ett säkerhetsklassat kvinnofängelse.
-När jag började som fängelsepräst fanns drygt 40 platser. Antalet fångar har ökat på senare år. Gängkriminaliteten har gjort avtryck. Platsbristen är påtaglig och krävande för de intagna. Rummen som är avsedda för en person är numera dubbelbelagda, berättar Ulrika.
Skuld, skam och framtidstro
På anstalten finns inget andaktsrum. En gång i månaden firar Ulrika därför välbesökta gudstjänster i matsalen. Mellan 50 till 70 procent deltar. Ett viktigt moment för de intagna är att gå fram, skriva en förbönslapp och tända batteriljus. Ulrika blir ofta ombedd att be böner för kvinnorna, deras familjer och för brottsoffer.
-Många vill bryta med det destruktiva och ändra riktning. Jag ser det som mitt kall att inte ge upp på människan bakom brottet. Det som gör samtalen meningsfulla är när man lyckas spränga in hopp i de mörkaste av själar. Jag får förtroendet att följa med dem på vägen mot förändring.
-Framför allt bär de jag träffar på skuld och skam. Mammorna tyngs av saknad och sorg. Att vara borta från sina barn sliter hjärtat itu. Jag kan lyfta en del bördor och förmedla hopp. Särskilt viktigt är att ge vidare tron på en framtid. Budskapet är att det inte är kört, om du själv vill. Särskilt yngre tjejer som kommer från SIS-hem behöver höra att de har tiden på sin sida, att det finns möjligheter längre fram.
Tystnadsplikt och att inte döma
Vare sig det är ute i samhället eller på låsta institutioner ska kyrkan vara med människor i deras unika sammanhang. Alla ska bli sedda, betonar Ulrika.
-Inställningen till min närvaro är välkomnande. Det finns en öppenhet. Att jag bär en prästkrage är en styrka i den här miljön. Jag får höra att det upplevs som befriande och betydelsefullt att kunna prata under absolut tystnadsplikt.
När Ulrika möter intagna i samtal är hon tydlig med ramarna och att dra gränser. Hon är noggrann med att berätta vem hon är. Själavården är i fokus. Förutom enskilda samtal talar Ulrika med de som rör sig på anstalten och de som stannar kvar efter gudstjänster. Det är viktigt att inte vara dömande och att ha tålamod. Vad kräver rollen mer av henne?
-Det är centralt att vara förankrad i sig själv och sin Gudstro. Jag har en ständig dialog med Gud som ger mig kraft. Jag behöver också vara rädd om mig själv. Ibland måste jag backa ett tag för att kunna hålla i längden.
Tatueringar med kors och änglar
För den som är inlåst är det avgörande att ha något att sätta sin tro till. Det är vanligt att se tatueringar med sinnesrobönen, kors och änglar. Svenska kyrkan har mycket goodwill, inte minst hos de med tidigare missbruks- och hemlöshetsproblematik.
-Klienterna berättar att kyrkan var där för dem när ingen annan fanns kvar. Diakonerna i våra församlingar gör ett fantastiskt jobb. Deras insatser har ofta gjort stort intryck på personer i utsatthet.
Att Ulrika är kvinna är en fördel. Många på anstalten har dåliga erfarenheter av män och av att vara offer för övergrepp, misshandel och våldtäkt.
- Vi har ju både det goda och det onda i oss. Vi är olika bra rustade med olika uppväxtförhållanden. Det jag insett under mina år här är att vem som helst kan hamna i en trängd situation som får det att brista. På några sekunder kan livet förändras för alltid. Det kan även drabba personer med fungerande liv, bra jobb och gott anseende. Plötsligt ställs allt på sin spets. Man ska vara ödmjuk inför att det när som helst kan tippa.
Ett arbete som sår positiva frön
-När jag åker ifrån anstalten och fängelseportarna stängs gör jag mitt bästa för att lämna det jag varit med om bakom mig. Jag lägger det i Guds händer. Det händer att jag stannar till vid Öja kyrka på vägen hem för att samla kraft. Det är den kyrka som ligger närmast anstalten. Här ber församlingen och ringer i kyrkklockorna för de frihetsberövade i samband med kvällmässan på torsdagar. Detta betyder mycket för de intagna och även för mig, säger Ulrika.
Finns det tidigare klienter som tar kontakt?
-Ja, de letar upp mig ibland. Då brukar de vilja berätta att det går bra för dem. De tackar mig för att jag sått positiva frön. Det är gott att vara med om, konstaterar Ulrika.
Text: Maria Lundström