Som en del av sin tjänst i Björnekulla-Västra Broby församling, beger sig Jacob minst en gång i veckan, ibland oftare till Migrationsverkets förvar. Han möter människors nöd och ångest till vardags.
-Jag känner mig hemma där och vill vara där. Jag upplever det som en kallelse. Samtalen med de förvarstagna kan vara gudomligt läkande.
-Vi lever i en trasig värld. Vi som kyrka är de enda med evangelium och hopp att förmedla. Oavsett gällande politik och lagar finns vi där för människornas skull. Vi lyssnar på deras berättelser, gråter med dem, gläds med dem. Vi ser dem som individer. Jag brukar fråga om jag får nämna dem i min aftonbön. Alla är tacksamma och vill att jag ber för dem.
Bönen är en ventil
Jacob möter mycket desperation på förvaret.
-Det finns de som är livrädda för att skickas till sitt hemland och som därför försöker skada sig eller begå självmord. Det finns också andra som är helt uppgivna och knäckta och som inte längre ser någon annan utväg än att lämna Sverige.
Hur klarar man av att bära och ta emot svåra och förtvivlade samtal gång på gång?
-Bön är min ventil. Bönen är det som hjälper mig. Jag ber för andra, men jag ber också för mig själv. Bönen är lika mycket självterapi. Jag är van med att handskas med utsatta människor och har lärt mig att sätta gränser.
Tolkhjälp och oändligt tålamod
Det är inte ovanligt att de Jacob träffar har bott i Sverige i tio år och talar bra svenska. I annat fall kan många engelska. Det händer att andra intagna kan bistå med översättning. För själavårdande samtal finns möjlighet till tolkhjälp per telefon.
Jacob har gjort en rad lärdomar under sina år på Migrationsverkets förvar.
-Jag har lärt mig otroligt mycket – om människors livsöden, om hur komplex hela migrationspolitiken är och om mig själv. Många gånger är det slående vilket oändligt tålamod de jag möter har och hur de håller fast vid hoppet. Ibland är det ett under att de lever.
På förvaret sitter en stor blandning av människor. Den vanligaste fördomen är att alla som är där är kriminella, men det stämmer inte. Verkligheten är en annan och mer komplex än så berättar Jacob.
Tärande med ovisshet
En som suttit i fängelse för avtjänat mord eller narkotikabrott kan dela de allmänna utrymmena med en ostraffad trebarnsmor som är åtskiljd från sin familj och en ensamstående ung kille som flytt. Krockar kan uppstå då en del av de intagna har ett våldskapital. Man rör sig fritt på avdelningen och låses inte in på natten.
-Förhållandena är tärande. I förvaret är du inlåst i miljöer där ljuset alltid är tänt. Du vet inte hur länge du ska vara där. Rör det sig om några veckor, månader eller om år?
-Just ovissheten är bland det värsta. Jag får ofta höra intagna säga att de hellre sitter tre år i fängelse än tre månader i förvar. I fängelset finns rutiner och du vet hur länge du ska avtjäna ditt straff. Det vet du inte i förvaret, poängterar Jacob.
Törst efter samtal och viktigt samarbete
-Det är oerhört värdefullt och viktigt att kyrkan samverkar med samhället. Svenska kyrkan är den enda utomstående organisation som möter de förvarstagna i Åstorp. Även om vi är där på ett gudomligt uppdrag är vi inte ute efter att missionera, vi finns till på medmänsklig grund. Vi är tillgängliga, ser och möter alla som individer, oavsett öde eller bakgrund. Det är det som gör oss unika, betonar Jacob.
Responsen som Jacob får av de förvarstagna är genomgående mycket god. Även bemötandet från personalen är positiv och samspelet är bra. Det finns personer som inte visar intresse, men de allra flesta frihetsberövande törstar efter samtal.
Hjärta till hjärta men också väder och tv
Det är ofta berörande och djupa samtal från hjärta till hjärta som Jacob bär med sig. Men det kan också handla om väder, vind och andra mer lättviktiga ämnen.
-Att prata om sådant som väderförhållanden eller att titta på tv tillsammans kan vara den enda normalitet som man har kvar när man är inlåst, konstaterar Jacob avslutningsvis.
Text: Maria Lundström.