Livsberättargruppen vill inte sluta träffas

Skulle gärna gå Del 2

Det märks att medlemmarna i livsberättargruppen har kommit varandra nära. Om någon påbörjar en mening men inte riktigt hittar ett sätt att avsluta den så fyller någon annan i, och det nickas och hummas instämmande kring bordet nästan hela tiden. Avslutningsträffen har inget förbestämt tema, men samtalet flyter på ändå. Berättelser om barndomens tandläkarbesök varvas med tips och tricks om hur kollektivtrafiken fungerar för pensionärer och en diskussion om de bästa nya chipssmakerna.

Trots att upplägget i en Livsberättargrupp är att berätta om alla olika perioder av livet finns det fortfarande mycket kvar att berätta för varandra – som att Eva Westberg en gång blev uppdragen under en dansföreställning för att själv dansa på Göteborgsoperans scen, eller att Maj Andersson en gång räddade livet på en åttaårig pojke som höll på att drunkna. Och medlemmarna i gruppen skulle gärna träffas och prata mer.

– Jag skulle gärna gå del två av den här kursen om det gick, säger Marita Andersson.

Någon del två finns inte planerad, däremot är ett av målen med Livsberättargrupperna att deltagarna ska fortsätta träffas på egen hand – och det vill alla. Ett papper skickas runt bordet, så att deltagarna kan skriva ner sina kontaktuppgifter – och en av ledarna springer i väg för att ta kopior för att dela ut när det är dags att gå hem.

”Alla vågade öppna upp sig”

Deltagaren Eva Westberg berättar att hon har ett stort socialt behov, och att hon sedan länge har varit med i många olika grupper i olika kyrkor och församlingar runt om i Göteborg. Hon tycker att det är bra att det finns en sådan variation, med allt från bibelstudiegrupper till våffelfika.

– Kyrkan har en väldigt viktig social funktion. Det är bra att det finns så många olika grupper och mötesplatser i kyrkan där man kan träffa andra och prata, säger hon.

Och det var just för att få prata mer som Maj Andersson sökte sig till Livsberättargruppen.

– När man bor på ett äldreboende så blir det oftast inte så mycket prat. Så därför är jag här, och det har varit lyckat. Det är bra att ledarna redan första dagen gjorde tydligt att det vi säger här inte vandrar ut, utan det är mellan oss. Det gjorde att alla vågade öppna upp sig direkt från början. Alla delade med sig av sina liv, och ofta med humor. Det sätter jag stort värde på.

Anette Karlsson vill också lyfta fram en annan regel, den om att man lyssnar på den som har ordet utan att avbryta eller ifrågasätta. Man kan ställa frågor för att förstå bättre eller få höra mer, men inte för att konfrontera de andra deltagarna.

– Det är jätteviktigt att ingen säger ”Hur kan du tänka så?” eller ”Varför gjorde du så?”. För så kan det vara ute i samhället, det är ett ganska tufft samtalsklimat, säger hon.

På frågan vad de skulle vilja hälsa till någon som funderar på att gå med i en livsberättargrupp men inte tycker sig ha något tillräckligt intressant att berätta om svarar deltagarna att upplägget och strukturen för träffarna gör det lätt att berätta, utan att det blir någon press.

– Man behöver inte vara orolig. Man behöver inte tänka på det. Det kändes aldrig svårt, säger Anette Karlsson.

Text: Sanna Brobjer