När allting kändes hopplöst och livet var fyllt av ångest, misär och en känsla av maktlöshet stod jag inte ensam.
Då bar Gud mig, även om jag inte visste om det då.
Jag har brottats med känslor av förtvivlan och hopplöshet sedan jag var ung. Under en period hamnade jag i en destruktiv livsstil präglad av droger, psykisk ohälsa och självskadebeteende. Det var som om något saknades inom mig.
Samtidigt fanns tron någonstans i bakgrunden. Min mamma har alltid trott på Gud och jag har länge funderat över om det finns en högre makt. Men själv vågade jag inte riktigt tro.
När något började förändras
När jag var 22 år påbörjade jag en stor förändring i mitt liv. Jag gick ner på knä och bad om hjälp.
Där väcktes också en andlig längtan, en längtan efter en kärleksfull Gud. Och jag fick känna att jag blev sedd. Jag fann en kraft större än mig själv.
Tron har inte befriat mig från livets svårigheter. Men den har gett mig styrka att fortsätta och att växa. I Guds kärlek, mina andliga principer och min tro har jag hittat något att hålla fast vid.
När livet känns som svårast bär jag med mig övertygelsen om att Gud finns nära. Jag ber varje dag om vägledning, befrielse och sinnesro. Det ger mig hopp.
Ibland, när jag själv inte orkar gå längre, blir jag buren. Ofta är det först i efterhand som jag kan se det.
Att hitta sitt sammanhang
Under min studietid fick jag möjlighet att göra fältstudier inom Diakoni i centrum. I dag arbetar jag där som socialpedagog med diakonal inriktning.
Mötet med diakonerna och den diakonala verksamheten har betytt mycket för mig. Här har jag fått en plats i ett sammanhang och möjlighet att lära mig mer om livet, sorgen, glädjen och diakonins uppdrag.
Jag har fått växa som människa, mötts av värme och förståelse och fått utrymme att utvecklas. Här har jag också fått hitta mitt kall och stärka min identitet, både i den jag är och den jag vill vara.
Att få ge hopp vidare
I diakonin får jag möjlighet att ge tillbaka. Att förmedla hopp och glädje, se varje människa och våga sitta kvar när det stormar som mest.
För mig handlar det om att finnas kvar också i förtvivlan, ångesten och maktlösheten. Att följa en människa på hennes egen väg mot förändring och försöka gestalta Guds kärlek.
Att våga sitta kvar. Att lyssna. Och att ha tillit till människan framför mig och hennes egen förmåga att ta sig vidare.
Kyrkan ger mig hopp mitt i förtvivlan. Min tro ger mig trygghet och tröst. Ibland vacklar den, men någonstans vet jag ändå att min kärleksfulla Gud finns kvar i alla lägen.
Jag vågar släppa taget.
Du går inte ensam. Varken i förtvivlan eller i hopp.