För mig har hösten alltid varit den tid på året som jag uppskattar mest. Ljudet av gäss som flyger söderut. Den rikedom av färger som ersätter sommarens grönska och blomsterprakt. Morgnarna med hög och klar luft.
Men så har vi ju leran för oss som bor på landsbygden. Golvmoppen och skurhinken står nästan ständigt framme.
Och de nedblåsta träden. Motorsågen eller bågsågen ligger i mångas av våra bilar.
Det är väl som med resten av livet. Vi lever ständigt med en dubbelhet. Vår och höst. Ljus och mörker. Glädje och sorg.
Liv och död.
För många av oss är hösten den tid på året då vi inväntar höst- och vintermelankolin. Eller rentav depressionen. Kanske många av oss på landsbygden särskilt i år oroar oss. Dålig skörd, räntehöjningar och höga elpriser. Många av oss vet säkert med sig att det finns människor i vår närhet som behöver lite extra omtanke och omsorg, kanske till och med uppsikt? Ett telefonsamtal eller meddelande kan betyda så mycket när vardagen känns omöjligt tung.
Och nu väntar den helg som håller på att bli den stora kyrkliga högtiden för många av oss som bor i Sverige. Den helg när vi får uttrycka sorg och förtvivlan, saknad… och tacksamhet. Den helg när vi får tända de ljus som trotsar mörker, söka oss till en oftast ordlös gemenskap på våra kyrkogårdar. Våra ansikten får lysas upp för varandra vid gravar och minneslundar.
I Allhelgona bjuder vi på ett eller annat sätt in till alla våra kyrkogårdar i Fjärdhundra församling, både på fredag och lördag. Kom och tänd ljus. Kom och sitt i stillhet eller få dig lite medmänsklighet till livs i samtal om det du behöver få uttrycka i denna tid mellan sommarens grönska och liv och vinterns avklädande och mörker.
Och glöm inte att vi får vara ljus för varandras mörker. Det påminner varje ljus vi tänder på Allhelgona oss om.
/Mattias, er församlingsherde.