– Att gå vid sidan om på livsvägen, tillsammans med en medmänniska. Det är så jag vill förklara diakoni.
Det säger Eva Ågren, som är en av diakonerna i Enköpings pastorat. Som diakon har hon en speciell uppgift att ordna mötesplatser för människor. Det kan vara ett café, en samtalsgrupp eller andra sammanhang, där man får möjlighet att möta andra människor och Gud – platser för närvaro och lyssnande. Det är särskilt värdefullt under perioder i livet då man upplever sorger eller utmaningar.
Eva har också själavårdande samtal med människor som behöver någon att prata med enskilt. Hon känner att det är viktigt att ge rum för de personer hon möter.
– Jag försöker lyssna in personen och förstå hur vi ska finna varandra. För det handlar ju om förtroende. Och att jag ger utrymme åt den jag möter. Kanske har personen väntat länge, gått och laddat. När han eller hon väl kommer till oss och tar kontakt, då är det viktigt att vi ger plats och tid.
Samtalen kan också mynna ut i rent praktiskt stöd.
– Det händer att vi diakoner följer med till ett vårdmöte eller liknande, ifall någon tycker det känns svårt att gå ensam.
Eva pratar om utmaningen att aldrig stagnera, att inte bli bekväm.
– Det vill vi inte. Det är en tung tid nu, med många som mår dåligt, och vi behöver förstå var kyrkan behöver vara för människor just idag. Det finns också en stor ensamhet bland äldre. Där behövs många som hjälper till.
Det som verkligen ger glädje i arbetet som diakon, är när saker faller på plats i ett samtal eller när människor hittar varandra, säger Eva.
– Så kan det vara i våra samtalsgrupper för sörjande: trots att det är väldigt sorgligt och arbetsamt, så kan människor hitta varandra på ett nytt sätt. Det gör mig glad.