Bönen och arbetet är inte två skilda världar, utan två rörelser i samma rytm – inandning och utandning, tystnad och ton. För kyrkomusikern är denna förening själva kärnan i uppdraget. Musiken är både redskap och mål, ett uttryck för tro och ett dagligt arbete som kräver disciplin, teknik och engagemang.
Ett krävande kall
Historiskt sett har kyrkomusikerns arbete varit både hedersamt och utmattande. Johann Sebastian Bach skrev en ny kantat till varje söndag – en bedrift som nästan trotsar förståelsen. Men han var inte ensam om sin produktivitet. Hans företrädare i Leipzig, Johann Thelemann, lär ha skrivit ännu mer. Kyrkans musikliv var ett ständigt flöde av komposition, repetition och framförande.
Även i Sverige var arbetet länge tungt. Kyrkomusikern var inte bara organist och körledare, utan ofta också skolkantor och lärare. Det kunde innebära morgonlektioner i skolan, begravning till lunch, körövning på kvällen och gudstjänst på söndagen – vecka efter vecka.
Lediga helger var en sällsynt lyx. Långt in på 1900-talet hade många kyrkomusiker bara en eller två fria helger per år. Förändringen kom först under 1990-talet, när tjänsterna övergick från statlig till kommunal nivå och villkoren gradvis började moderniseras. Men oavsett arbetsbörda har det alltid funnits något annat som burit: kallelsen. För många kyrkomusiker har yrket aldrig varit ett jobb i vanlig mening, utan ett sätt att leva.
Musiken som bön
Musiken är bönen som klingar. Den bär det som inte kan sägas med ord, förvandlar det inre till ljud och samlar människors röster i gemensam riktning. Där orden tar slut fortsätter tonerna, och i det mötet uppstår något som är både mänskligt och heligt.
I gudstjänsten är musiken mer än ett inslag – den är en bärande del av själva liturgin. Psalmen blir ett kollektivt andetag, orgelns klang ett svar, kören ett uttryck för gemenskap och längtan. Bönen får kropp i ljudet, och ljudet blir bön.
För kyrkomusikern är detta vardag. Repetitionerna, planeringen, noterna, samspelet – allt är förberedelse för ett ögonblick av närvaro, där musiken får bli bärare av något större än sig själv.
Arbetet som bön
Men arbetet i sig kan också vara bön. I övningen, i fingersättningen, i den noggranna förberedelsen finns samma närvaro som i stilla meditation. Att arbeta med musik i kyrkan är att hela tiden balansera mellan det praktiska och det andliga – att låta yrkesskickligheten bli en form av andakt.
Det är ett arbete där tystnaden är lika viktig som ljudet, där pauserna bär lika mycket mening som tonerna. Och kanske är det just där, i den ömsesidiga växelverkan mellan ora och labora, som kyrkomusikerns djupaste uppgift finns: att hålla samman de två världarna.
Samma uppdrag, ny tid
I dag ser kyrkomusikerns vardag annorlunda ut än på Bachs tid. Tekniken har förändrats, repertoaren har breddats, och arbetsvillkoren har blivit rimligare. Men uppdraget är i grunden detsamma.
Att skapa rum för bön genom musik. Att hålla samman församlingen genom tonerna. Att låta det mänskliga och det gudomliga mötas i klangen. Stefan Therstam, kyrkomusiker i Engelbrekts församling, säger:
»Det är fortfarande ett krävande arbete, men också ett av de mest meningsfulla. Varje gång vi övar, varje gång musiken fyller kyrkorummet, känner jag att vi förbinder det praktiska och det andliga – det är fortfarande ora et labora i sin renaste form.«
Ora et labora – be och arbeta – är fortfarande en giltig devis. I varje körövning, i varje mässa, i varje psalm som får människor att sjunga tillsammans, lever de gamla orden kvar.