Foto: Mats Håkanson

Hovsångaren och hårdrockaren om saknad och diktarkärlek

Nyhet Publicerad Ändrad

En intervju med vännerna Bengt Eklund, organist i Engelbrekts församling, och Karl-Magnus Fredriksson, hovsångaren som enligt tidningen Opus »är sin egen genre«. De två har en lång historia med Matteuspassioner tillsammans bakom sig men den 26 september ska duon framföra sångcyklerna Dichterliebe och Liederkreis av Robert Schumann i Engelbrektskyrkan.

Hej! Hur mår ni idag?

Båda: Vi mår bra!

K-M: Jag har någon sorts påtvingad »semester« som jag inte riktigt trivs med – jag gillar att jobba. I vanliga fall sjunger jag sju dagar i veckan och så har det ju inte varit under pandemin. Det är klart jag haft att göra, jag målar, skulpterar, skriver musik och fågelskådar. Men sång har det varit dåligt med.

B: Det har varit kreativitet och arbete på andra plan. Nu har jag haft tid att göra sådant jag aldrig hinner med annars. Framför allt att öva piano, lägga upp hela körnotbiblioteket i en sökbar databas, leta ny repertoar, stötta sångare m m. Vi alla längtar efter att få vara vanliga musiker och sångare igen, att få möta publik och att slippa hålla två meters avstånd ifrån varandra vid konserter.

K-M: Jag skulle säga att ordet saknad kommer till mig starkt här. En saknad som gett oss tacksamhet och ödmjukhet inför det vi gör. Både publik och utövare.

Hur känner ni varandra? Hur började det?
B:
Det hela började 2006 då jag ringde upp Karl-Magnus för att fråga om han ville ha rollen som Jesus, han sade ja och det sade klick. Sedan har det fortsatt varje år, förutom två pandemiår och ett år då Karl-Magnus var engagerad vid Malmö konserthus med Vaughan-Williams Songs of Travel. Det var en svår separation. Karl-Magnus ringde mig hela tiden och undrade hur det gick med hans bebis.

Nu tar ni er an romanser av Robert Schumann, berätta!
B: En sångarstudent ville framföra Schumanns Dichterliebe (A Poet’s Love) på en lunchkonsert, och då tänkte jag direkt: Det här borde jag även göra med Karl-Magnus. Han har ju studerat diktcykeln för självaste Fischer-Dieskau. Han nappade direkt, och nu när vi har en ny Steinwayflygel så vill jag gärna spela mycket och vackert på den.

K-M: Schumann har följt mig hela livet. Jag hade äran att delta i en Master Class för Dietrich Fischer-Dieskau (Polarpristagare 2005), den störste vokalisten och Schumann-tolkaren av dem alla. Han var väldigt bestämd med hur allt skulle vara, men jag gillar ärlighet och eftersom han gillade mig fick vi ett mycket fruktsamt samarbete där jag lärde mig mycket och blev än mer biten av Schumann. Det finns en sådan storhet i den tonsättaren, som skrev en mycket kort tid av sitt liv. Han drabbades av svår psykisk ohälsa och slutade sina dagar på ett sinnessjukhus. Dichterliebe, som alltså betyder diktarkärlek, är den vackraste kärlekssåpan. Det är en resa där de första sju sångerna bara är kärlek »all in«, sedan mörknar det – »Ich grolle nicht« (Jag härdar inte ut)­ – och den sista sången handlar om smärtan i den förlorade kärleken. Och du, Bengt, du sjunger med pianospelet, kärleken dör med dina sista vackra toner. Så skrev han, Schumann, han lade orden i både sången och pianot!

Karl-Magnus Fredriksson. Foto: Mats Håkanson.

Det är också fantastiskt att få göra detta i Engelbrektskyrkan. Tänk alla anonyma stenhuggare som bidragit till detta makalösa byggnadsverk.

B: Har du varit hela vägen upp och gått utanpå tornet? Jag vet en som har gjort det.

K-M: Nej! Det är väl något man ska göra innan man dör…

B: Förmodligen är det väl det som händer om man ger sig på något sådant tilltag…

Har du några andra favorittonsättare, Karl-Magnus?
K-M: Oh, ja, många svenska romantiker som t ex Wilhelm Stenhammar, Hugo Alvén.

Fotograf Mats: Richard Strauss?

K-M: Javisst!

B: Jag fick spela Im Abendrot på ett bröllop en gång…

Nu måste Bengt gå iväg med Doris, en kungspudelvalp som har svårt att sitta still och lyssna på allt människoprat. Jag fortsätter att intervjua Karl-Magnus.

Bengt återkommer alltid till Bach, men han gillar även hårdrock. Hur är det med dig, Karl-Magnus?
K-M: Jag är allätare när det gäller musik. Kanske inte hårdrock, även om jag tycker Entombed gjorde en fantastisk grej på Operan. Trummisen var makalös. Sen gillar jag filmmusik, av t ex Michel Legrand och Ennio Morricone. Som liten delade jag rum och skivspelare med min bror som är tre år äldre. Han lyssnade på KSMB, Ebba Grön och Madness. Jag gick in i en egen värld. Minns min första Bach-skiva som jag köpte för fem kronor på Tempo.

Hur kom du på att du ville bli sångare? Hade du några förebilder?
K-M: Sången har alltid varit en ventil, där jag får uttrycka mig och »få ur mig saker«. Jag kommer inte från en »musikalisk« familj men en småskolefröken upptäckte att jag sjöng fint och såg till att jag kom till Adolf Fredrik i fyran, sen blev det Södra Latin och Operahögskolan utan avbrott. Min största förebild och trygghet är min gamla sånglärare Erik Saedén. Jussi Björling var min första sångarförebild som jag lyssnade och lärde mig av.

Det hörs! Har du någon drömroll?
K-M: Jag har gjort de flesta roller jag velat göra, men drömmer om att få spela in mera. Mahler med orkester. Svenska romanser…

Bengt kommer tillbaka med Doris. Karl-Magnus är lika glad som Doris för återseendet.

Schmerzensee. Till varje Matteuspassion målar Karl-Magnus en fin akvarell till vännen Bengt.

K-M: Jag älskar hundar!

Lyssnar ni jämt på musik eller gillar ni när det är tyst?
B och K-M i kör: Tyst!

B: Jag spelar hellre än lyssnar.

K-M: Jag blir för berörd när jag lyssnar, det blir mer avkoppling att ha det tyst. Sen hör jag ju musik i huvudet hela tiden ändå. Men häromdagen lyssnade jag på Bee Gees i bilen, med nedvevade rutor och vinden i håret. Det funkade!

Vad gör ni om fem år?
K-M: Sjunger! Jag känner en sådan tacksamhet för att jag har hälsan. Jag är inte orolig för att inte kunna sjunga när jag blir äldre. Jag tänker t ex på min mentor Erik Saedén som sjöng offentligt ända fram till ett par dagar före sin död som 85-åring.

B: Jag hoppas jag lever och har hälsan och att jag och min kör har utvecklats ytterligare samt att ännu fler har upptäckt Engelbrekts församlings rika musikliv.

Jag avslutar intervjun med att be de två herrarna beskriva sig själva med ett ord.

Båda: Nä, vad svårt!

Till slut klämmer Karl-Magnus till med »nyfiken« och Bengt med »effektiv - fast bara när jag är under tidspress«. Till mig kom orden »ödmjuk« och »snäll« när jag såg dem gå iväg för att fotograferas och leka med hunden Doris. Jag hade egentligen velat fråga om de kunde ge ett litet smakprov, men starstruck som jag var vågade jag inte ställa frågan. Döm om min lycka när de vid fotograferingen vid flygeln spontant spelade och sjöng Im wunderschönen Monat Mai – det första stycket i Dichterliebe. De undersköna tonerna fick den spralliga hundvalpen att lägga sig helt stilla i kyrkgången och jag började fumla med mobilkameran för att fånga en snutt med skakiga händer. Det här kommer bli en riktigt bra konsert, tänkte jag.

Nina Fylkegård, juni 2021