Lyssna

Nyhet / Publicerad 4 september 2025 / Ändrad 23 september 2025

Fem frågor till kompositör Joakim Andersson

Joakim Andersson är organist och körledare i Engelbrekts församling, leder Stockholms Studentsångare och komponerar när tillfälle ges. Den 2 november kan du höra hans senaste större verk, Den 100de psalmen, i Engelbrektskyrkan. Verket är ett oratorium skrivet under pandemin på beställning av Gävle församling, där tacksägelse och hopp vävs samman i musik för solister, kör och orkester.

Vem är du?
Jag är organist och körledare i Engelbrekts församling. Jag leder också Stockholms Studentsångare och komponerar när jag tar mig tid. Jag har ovanan att alltid längta till sommarstugan i Fromheden; även när jag är där!

När började du skriva musik?
Det var ungefär samtidigt som när jag började spela orgel, dvs vid 8 års ålder. Jag har kvar alla »manuskript« från den tiden kan väl nu konstatera att det inte är något att ha. Det är däremot väldigt roligt att ibland ta fram de där papperna för att se att behovet av att skriva fanns så tidigt i mitt liv. Ambitiös var jag också, bland annat med en symfoni på typ sexton takter. Beethoven var min stora förebild så förmodligen var det därifrån jag hade snappat upp uttrycket »symfoni«. 


Vad inspirerar dig?
Ibland de mest oväntade saker. Det kan vara en mening i en dikt, ett ord ur en bibelvers eller till och med ett oväntat skall från vår tax, Pompe. Hugo Alfvén lär ha beskrivit inspiration som att vandra i ett mörkt landskap när blixten slår ned och man ser allting glasklart för en sekund. Sedan börjar det hårda arbetet med att återskapa detta från minnet.

Jag gillar den analogin och kan ofta identifiera ett inspirerat verk kring denna process. Några gånger blir landskapet ganska likt det jag såg i blixtens sken och många gånger blir det ett helt annat landskap än det jag fick se. Kanske en kvist är samma, men marken och löven runtomkring har förändrats längs vägen. 


Var det bättre förr?
Jag är en stor vän av att vara här och nu. Helst är jag på väg framåt. Vår historia kan lära oss mycket om våra liv och kan man omvandla den kunskapen till positiva verktyg i sitt liv tror jag att man kan få fin hjälp att komma framåt. 


Berätta om verket och dess tillkomst.
Jag skrev Den 100de psalmen under pandemin och det var en beställning från Gävle församling och skulle uruppföras vid återöppnandet av Staffans kyrka som hade genomgått en omfattande renovering. Den kyrkan invigdes 1932 på Tacksägelsedagen och det är där texten i mitt verk kommer in i bilden. Psaltarens hundrade psalm är en psalmvers om tacksägelse, att ära Gud men också att påminna oss om Guds godhet och nåd.

Verket, som är ungefär en halvtimme långt, är skrivet för sopran- och barytonsolist, kör och orkester och är det första oratorium för den omfattande besättningen som jag skrivit. Tidigt i mitt liv fick jag det goda rådet att komponera för det jag hade att tillgå, vilket har resulterat i många verk för orgel och kör. Ibland till och med två orglar och kör. Släng in en flygel också så är vi hemma ännu mer, men i det här verket var det roligt att få drömma lite och skriva för den besättningen jag ville ha, snarare än den som var praktisk och ekonomiskt fördelaktig. 

Den 100de psalmen har inte flera satser som avlöser varandra på ett konventionellt sätt, utan det börjar och sen slutar det en halvtimme senare. Såklart är det olika delar, men mitt mål var att allt skulle flyta samman till en helhet.  

Verkets avslutande del har textraden »Ty Herren är god, hans nåd varar i evighet och hans trofasthet från släkte till släkte«. Strofen ur Härlig är jorden; »Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång« har för mig en tydlig och vacker koppling här. Kanske är det det som gör att Den 100de psalmen, sin utåtriktade karaktär och framtoning till trots, passar en helg som Allhelgona också.