Kyrkorum med hemkänsla

Inredning av ett kyrkorum kräver särskild omsorg. Mikaelskyrkans nya dopfunt och sidoaltare ska naturligt höra samman med det befintliga altaret och kunna bära upp kyrkans symbolspråk. Barnens lekkyrka behöver tåla bus och lek. All inredning ska utstråla värdighet och samtidigt lösa praktiska behov som förvaring av leksaker, musikernas noter och ljus till ljusbäraren. 

Kristine Larsson är arkitekt på GAJD arkitekter och har tillsammans med inredningsarkitekt Ewa Christensson arbetat med Mikaelskyrkans inredning. Allt ska vara klart i september, i god tid inför återinvigningen. 
– Det har varit intressant att arbeta tillsammans med kyrkans medarbetare, tycker Kristine. Det märks så tydligt att alla bryr sig, att det är viktigt med alla detaljer. Jag har fått lära mig massor, bland annat om kyrkans symbolspråk. 

I uppdraget framgick att kyrkan ska kännas hemtrevlig, som ett andra hem. Den befintliga inredningen från sjuttiotalet ska till viss del återanvändas och känslan tas upp i material och färger. 
– Man ville behålla känslan av gillestuga, fast inte den sunkiga sorten, skrattar Kristine.

Så kvar är brunbetsat trä i dörrar och kyrkbänkar, kompletterat med vitpigmenterad furu och ek. Mässingen i armaturer, dörrhandtag och bordsben står i fin kontrast till altarets bohusgranit och det mustiga, röda stengolvet. 
– Färgerna flirtar ju med sjuttio-talet: brunt, gult och vinrött. Till dem har vi lagt ljusare, varma kulörer: orange som drar åt aprikos, ljusare gul och naturvitt. 
– Det är en utmaning med de mörka materialen och färgerna, så vi har fått arbeta mycket med ljusa textilier, glas och ljusinsläpp i lokalerna. Samtidigt går det inte att ha för ljusa färger på möbler, det blir känsligt för smuts. 

Plats för barnen

Ljuset och öppenheten är viktig även i planlösningen. Kyrkorummet har stora öppningar mot kyrktorget där plats finns för barnfamiljen som inte vill störa i gudstjänsten, men inte heller missa den. I barnhörnan finns skåp med plats att bland annat förvara lekpåsar till barn som deltar i gudstjänsten, små bord och sittpuffar på en mjuk och lite lurvig matta. 

Lekkyrkan är en viktig del i inredningsuppdraget. Den ser ut som ett skåp och gömmer ett altare, hyllor för psalmböcker och hängare för psalmsiffror, en klädstång för prästens kläder i miniatyr, förvaring för dopskål, nattvardskärl och andra föremål att leka med. 
– Lekkyrkan har blivit populär, många kyrkor verkar ha sådana, säger Kristine. Man vill kanske uppmuntra barnen att ta sig an kyrkan på ett lekfullt sätt? Lekkyrkan står på hjul, för att kunna rullas in i kyrksalen och använda i gudstjänsten.

Karaktäristisk korsform

En formdetalj som återkommer på många ställen i kyrkan är det knubbiga korset med fyra lika långa armar.  
– Formen är väldigt typiskt, ett stabilt kors som återkommer i dörrhandtag och pelare, i granitaltaret och på flera andra platser. Den formen har vi plockat upp bland annat i den nya dopfuntens fot och i mönstret som är graverat på sidoaltarets granitskiva. Även i dörrarna till lekkyrkan blir ett korsmönster nedfräst fyra millimeter, det blir nästan som en etsning som låter ljust trä komma fram ur det mörka. 

All inredning görs av skickliga möbelsnickare på Hisingen. 
– En utmanande detalj för snickarna är de fingerskarvade hörnen, utförda med rak tandad kant, som syns på flera av skåpen. Det är en estetisk detalj, men också praktisk eftersom det ger stabilitet åt möbeln. 

Ny, modern dopfunt

– Dopfunten är kanske den möbel som krävt mest arbete, berättar Kristine.

Formmässigt är den enkel och utan krusiduller. Den ska passa ihop med det tunga altaret i granit och ta upp det mörkbetsade träet och mässingen. Samtidigt fanns ett tydligt önskemål om att dopfunten skulle vara mobil och ha ett lite lättare känsla.
– Vi testade idén att ge dopfunten hjul … men det kändes inte värdigt att kunna rulla den hit och dit. I stället valde vi att sätta en glidsula under dopfunten så att den går att flytta när det behövs. 

Även innehållsmässig har dopfunten en särskilt tyngd. Dopskålen i hamrad, trycksvarvad mässing ligger nedsänkt i en skiva av granit med graverade text, omsorgsfullt vald av präster och medarbetare: ”Jag är med er alla dagar”. Intill texten finns en viktig symbol, en stiliserad duva. 
– Rent tekniskt är dopfunten krävande att producera, säger Kristine. Möbelsnickarna behöver se till att korsfoten i trä blir stabil, men ändå lätt och mobil. Graniten ska graveras av en stenhuggare och mässingsskålen hamras av en smed. Det är ett fint hantverk. 

Text: Ingrid Eliasson