Kyrka på historisk mark

– Jag kände bara wow, att det här har varit en central plats så länge är otroligt mäktigt, säger Ola Hedenrud, präst i Mikaelskyrkan sedan 2002. Det är samma känsla som när jag är ute i naturen och drabbas av skapelsen, perspektiven är svindlande.

Fynden placerar oss i slutet av stenåldern, bara några sekel efter att Stonehenge restes i Storbritannien och ett helt millenium innan Saul, David och Salomo gör sitt inträde i Bibeln. Då, precis som nu, samlades lokalbefolkningen på Kyrkåsen i Askim för att hedra sina döda. Det innebär minst 160 generationer som har levt och dött just här. Fynden visar också att det fanns långväga kontakter, så de som bodde här var, precis som i dag, influerade av andra människor och kulturer.

– Då bytte man antagligen varor här. Nu är det en lugn oas där jag går och lyssnar på fågelsången och handeln har flyttat lite längre ner, där det då var havsbotten, säger Ola.

En fyratusenårig kulturhistoria

De nya bevisen för att bygdens historia löper över minst fyra årtusenden kommer från den nya parkeringen vid Mikaelskyrkan. I januari 2025 hade grävskoporna precis påbörjat schaktarbetet, när en privatperson reagerade på att där kunde finnas historiska lämningar. Ett samtal till Göteborgs stadsmuseum resulterade i en blixtutryckning av museets arkeologer och mycket riktigt. Det var historiska fynd som kommit fram ur jorden.

– Det blev snabbt stopp i byggprocessen och efter en första undersökning sågs fynden som så pass viktiga att de fick fram pengar för att gräva ut hela parkeringen. Även om det ställde till det en del, på olika sätt, så blev det spännande att följa vad de grävde fram. De här fynden har ju, efter vad jag hört, betydelse för hela Göteborgsområdet, säger Ola.

Den första mörka fläcken i marken visade sig vara märken efter en eldstad. Strax bredvid hittades den mest intressanta lämningen, vilket med högsta sannolikhet är en stenkistagrav. Bilder tagna uppifrån med drönare visar tydligt att några stenar tidigare stuckit upp ur markytan och bildat en rektangulär form. Här hittades också huvuddelen av fynden. Inuti stenkistan fanns ett 30-40 centimeter tjockt kulturlager, det vill säga ett område med lämningar från människor. Framför allt sot från flera härdar, men också en hel del brända ben. 

Här fanns också en hel del anmärkningsvärt välbevarade fynd som medvetet lämnats som någon form av gåva eller offer.

Flintdolk skriver om lokalhistorien

Först hittades en pilspets i flinta och en del av en flintdolk, båda i en stil som placerar dem i slutet av stenåldern. Därefter hittades bland annat en flintskrapa, en flintkniv och ytterligare en del av en flintdolk. Otroligt nog passar de båda delarna av dolken ihop, trots att de lämnats på helt olika ställen. Inuti själva stenkistan hittades också en flathuggen pilspets med urnupen bas, tillsammans med stora mängder skärvor av keramik.

– Det är helt fantastiskt, säger Henrik Helgegren, lokalhistoriker och styrelseledamot i Askims hembygdsförening. Redan när de hittade en liten del av en flintdolk kände jag att det gjorde utgrävningen värt det. Sedan hittade de ju så mycket mer och kunde dessutom visa att den typen av flinta är importerad från nuvarande Danmark eller Skåne, vilket visar på att det har funnit sjökommunikationer.

Arkeologerna beskriver flintdolken som ”ett väldigt, väldigt ovanligt fynd”. Pilspetsen med den urnupna basen är från samma tidsperiod och säkerställer dateringen.

Under utgrävningarna har Göteborgs stadsmuseum gjort filmen Arkeologisk utgrävning i Askim, där arkeolog Niklas Borg svarar på frågan om fynden skriver om Göteborgshistorien:

– Nä, så långt kanske jag inte vill gå och säga att det gör, men det skriver ju om den lokala platsens historia i alla fall.

Kyrkan brann ner under gudstjänsten

De arkeologiska fynden är inte de enda nya fynden som på senare tid skrivit om den lokala historien. Om än i mindre skala. På Kyrkåsen finns förutom den nyupptäckta stenkistan bland annat flera högar från järnåldern, äldre kristna gravar och lämningar efter Askims gamla kyrka, som brann ner mitt under gudstjänsten den 12 november 1876. Det är den sistnämnda som hembygdsföreningens Henrik Helgegren nu funnit ny information om.

– Jag har ett stort engagemang för Kyrkåsen. Min släkt har bott på en gård här sedan minst 1600-talet, antagligen längre, men det är så långt bak som det går att spåra. Så både släktens och Kyrkåsens historia i stort ligger mig varmt om hjärtat.

Under lång tid har han tillsammans med goda vänner försökt ta reda på hur den nedbrunna kyrkan egentligen såg ut. Det finns sedan tidigare en modell av kyrkan, baserad på andra medeltida kyrkor i trakten. Askim gamla kyrka var byggd på 1100- eller 1200-talet, men hur den faktiskt såg ut var det ingen som riktigt visste när modellen gjordes. Men nu har Henrik gjort egna, nya fynd, som ger ny kunskap.

– Jag hittade teckningar av målaren Geskel Saloman som förvaras i arkivet på Nationalmuseum i Stockholm. Han har tecknat av kyrkan och kyrkplatsen och även gjort en skiss av interiörerna. Proportionerna och övriga detaljer som går att kontrollera stämmer, så de är mycket pålitliga. 

Det visar sig att den tidigare modellen ligger nära verkligheten, men att klockstapeln är helt fel. Vilket är lite lågmält ironiskt eftersom både den och kyrkogården faktiskt klarade sig undan branden. Det är därför klockorna finns bevarade, de nåddes aldrig av elden.

– Man var inte så sentimentala på den tiden. Jag har läst i protokollen att de redan 1885, alltså nio år efter branden, klagade på att det var skräpigt på gamla kyrkogården och att den som ville fick ta hand om sina gravstenar, annars tänkte de flytta på dem. Min släktingar var några av dem som tog hand om sina gravar, så de finns kvar, men andra stenar flyttades. Och klockstapeln revs.

De senaste åren har en god vän till Henrik tillsammans med honom gjort dataskissar över området, som nu delvis måste göras om.

– Det betyder väldigt mycket att faktiskt kunna se hur det såg ut, det blir närmare då. För platser förändras. På 1700-talet var det till exempel ingen skog här, så kyrkan syntes långt ut på havet.

En kyrka mitt i ett forntida gravfält

Askims nya kyrka var snabbt på plats och invigdes 1879, bara tre år efter branden. I kyrkan finns en del inventarier som räddades undan branden, inte minst den stora altaruppsatsen av trä från 1726. När befolkningen på 1900-talet började växa kom tankarna på ännu en kyrka, det som skulle bli Mikaelskyrkan.

– Processen innan de fick spaden i jorden är lång. De började prata om det på 1930-talet och sedan tog det ungefär 40 år innan kyrkan var på plats. Hade vi inte haft ett gravfält här hade man lagt den nya kyrkan på toppen av kullen, men det gick ju inte. Nu ligger den i stället i backen, som en del av historien, säger Henrik.

– Mikaelskyrkan invigdes exakt hundra år efter att den gamla brann ner, alltså 1976. Det blev en lucka i tiden som överbryggades, inflikar Ola.

I år fyller Mikaelskyrkan 50 år och efter renovering återinvigs den under festliga former på Mikaelsdagen 4 oktober 2026. I samband med återinvigningen hålls det föreläsningar med fokus bland annat på skapelsen som engagemang och mötesplats, det historiska perspektivet och arbetet framåt.

I Mikaelskyrkan kommer, förutom modellen av Askims gamla kyrka, också att finnas fynd från de arkeologiska undersökningarna.

– Jag har fått en klump obearbetad flinta av arkeologerna och sedan tidigare har jag musselskal från det som en gång var havsbotten och skalbank i slänten utanför kyrkan. Så nu funderar jag på hur vi kan ordna en liten historisk hörna tillsammans med kyrkmodellen, säger präst Ola Hedenrud.

Text: Anna Rikner
Bild: John Eliasson, Ola Hedenrud, Henrik Helgegren, Thomas Börjesson