Hoppfullt om miljön

Evelyn Lidebo är diakoniassistent i Mikaelskyrkan. Hon är engagerad för miljö, hållbarhet och det som inom kyrkan kallas grön diakoni. 

– Grön diakoni kopplar samman omsorgen om människor med omsorgen om skapelsen och miljön, säger Evelyn. Det handlar om att ta ansvar för både social rättvisa och hållbar utveckling – alltså att hjälpa människor samtidigt som man värnar naturen. 

Att det i den offentliga debatten om klimatet talas mest om vad vi måste sluta göra ser Evelyn som ett problem.

- Det skapar rädslor och vanmakt inför framtiden, vilket egentligen är det verkliga hotet för omställningen. I stället för att bara fokusera på att minska negativa effekter kan vi anta ett mer levande och framtidsinriktat perspektiv.

Evelyn menar att det inte är förrän vi provar andra sätt att leva på, som vi kan bli övertygade om att det faktiskt kan gå. Då kan hopplöshet och förtvivlan vändas till mod, styrka och kreativ handlingskraft. 

Vi behöver skapa gemenskaper där vi känner oss delaktiga. Sluta nöja oss med att ”göra mindre skada” och i stället liksom sträva efter att människor, samhällen och natur ska utvecklas tillsammans och bli starkare över tid.

Grön diakoni i praktiken

– För mig handlar grön diakoni om att skapa sammanhang där människor får slå rot i varandra, i skapelsen och i Gud. Att få livet att blomma, inte bara överleva. 


Evelyn har funderat mycket kring enkla och konkreta mötesplatser utan krav på prestation. Hon skulle gärna vilja starta odlingsgrupper i anslutning till Mikaelskyrkan.

– Kanske börja med odlingslådor runt kyrkan och med tiden utöka, se om det kan finnas fler utrymmen för odling runt kyrkan eller i anslutning till kyrkogården. 

Evelyn spånar vidare om odling av altarblommor, hur odlingen kan följa årstiderna och arbetet fortsätta inomhus när det blir vinter, med torkning av blomsterarrangemang och planering för sommarens sådd.  

Men viktigast är själva odlingsgemenskapen. Evelyn ser många, goda skäl för kyrkan att skapa sådana sammanhang. 

– Där sker något viktigt. När man arbetar tillsammans uppstår samtal spontant och naturligt, det blir en lågtröskel-gemenskap. Arbete med jord och plantor gör också att hoppet blir konkret. Att så ett frö är att tro på framtiden. Det blir särskilt starkt i en tid av oro, ensamhet och klimatängslan. 

– I en odlingsgrupp undviks också stigmatisering, ingen är ”hjälptagare” utan alla är medskapare. Alla kan bidra. Ingen behöver vara verbal, teologiskt skolad eller socialt stark för att rensa, så och vattna.

Odlandet skulle även kunna fungera som en community-aktivitet. Kanske finns det församlingsbor med stora, arbetskrävande trädgårdar där fler kan få blir delaktiga? Kanske kan yngre människor få råd från dem med längre livserfarenhet?

Evelyn tänker också på barnen, att de inte bara ska betraktas som kyrkans framtid, utan som en del av kyrkan redan nu.

– Barn förstår växtens språk på ett sätt vi vuxna ibland har glömt. De ser förundran i det lilla fröet. De kan lära oss att vänta, att se och att glädjas åt det som ännu inte är färdigt. Nära naturen kan barn och vuxna växa tillsammans, i olika takt men i samma jord.  


Samtalet går mot sitt slut och Evelyn sammanfattar. 

– För mig handlar grön diakoni i grunden om en förflyttning i hur vi ser på livet. Jag längtar efter en värld som inte bara håller ihop, utan som blommar.  

Text:  Ingrid Eliasson