Vad är diakonens uppdrag?
Mitt uppdrag som diakon växlar, ibland tjänstgör jag i kyrkan vid altaret tillsammans med en präst. Men det finns också ett annat uppdrag i samband med det, som man skulle kunna kalla för ’’tröskeldiakoni’’. Det innebär att det är viktigt för mig att hälsa människor välkomna och då ha en blick för hur den personen mår när den kommer in i kyrkan. Det kan finnas ett behov som inte uttalas men som jag då kan vara lyhörd inför.
Under en vanlig vecka när jag inte håller i gruppverksamheter så möter jag väldigt ofta människor i enskilda samtal. De flesta av dem är det som vi kallar för själavårdande, livsnära samtal om det som man bär på.
Hur ser livet ut efter till exempel en sjukskrivning eller något annat som har som har kommit i ens väg och som man måste hantera och man kanske kämpar med. Jag är då en lyssnande medmänniska, en förmedlande part. Jag är inte behandlande eftersom jag varken är läkare eller vårdgivare. Jag för inga journaler och jag dömer inte människor för hur deras livssituation ser ut, utan jag bara möter människor där de är.
En annan viktig del av diakonens uppdrag är att samverka med olika aktörer i civilsamhället. Jag jobbar till exempel i projeket Citydiakoni där bland annat Stadsmissionen är med. Jag nätverkar även med polisen och socialtjänsten med flera.
Vem är den typiska personen du möter i ett samtal?
Det skulle nog förvåna dig att veta att din granne som är så lyckad och som ser så härligt tillfreds ut med sitt liv på sociala medier, kanske har behov att diskutera frågor med mig. Att klara sin vardag ekonomiskt kan växla genom livet. Till exempel kanske man har varit sjukskriven en lång period och har flera barn att försörja, eller har vuxna barn som flyttat hem men som inte kan bidra ekonomiskt för att de är arbetslösa. Har man dessutom en sjukdom som har drabbat en mitt i livet så slår det undan benen på en. Då är det viktigt för mig att kunna bistå. Att kunna se till att det finns andrum, tillsammans med mig eller någon annan i kyrkan. Vi människor som finns runt varje individ; Kyrkan, socialtjänsten och vårdgivare blir tillsammans ett supportsystem.
Jag som diakon vill bidra med återhämtning så man kan hämta kraft och tro på sin egen förmåga. Det kan handla om förmågan att kunna hitta ett nytt jobb efter arbetslöshet, eller om man är ung kan det vara de många höga krav man behöver handskas med.
Pressen är stor på människor idag att vara lyckade, speciellt i en storstad. Om man i en församling som Adolf Fredriks, mitt i city inte tillhör den ’’lyckade’’ gruppen så kan det skapa ett utanförskap. Ett själavårdande samtal kan då handla om att ta bort stigmat från det. Att prata om att det är inte är dig det är fel på, det är faktiskt vårt system som är skadat, och vi stressar för mycket.
