Vi befinner oss i fastan. I den kyrkliga årsrytmen är fastan en tid för själv-
reflektion, träning i vördnad inför livet, att se sig själv både– vem du är och vad du vill vara, men också en tid för att se den andre.
Diakoni är bland mycket annat att möta varje människa med en medmänsklig, alltså, jämlik blick, att förmedla hopp, möta med barmhärtighet och omsorg men att också sträva efter förändring när människor lever i utsatthet.
I vår del av staden påminns vi hela tiden om hur orättvist livet är för oss människor. Här delar rika och fattiga samma utrymme på gator och i parker. Vi som lever här påminns ständigt om så väl utsatthet som välstånd.
I kyrkan möter vi också den nöd som ingår i allas våra liv. Den utsatthet som ingår i livet och den sårbarhet som inte syns med blotta ögat.
Att arbeta diakonalt, pedagogiskt och pastoralt är också att arbeta med existentiell hälsa i alla åldersgrupper. För oss som möter människor i samtal och grupper är inget mänskligt främmande, precis som inget i livet är främmande för Gud.
All nöd, all utsatthet kan få oss att bli överväldigade. Kom då ihåg att ingen kan göra allt, men alla kan göra något – bästa sättet att utrycka det på har jag hittat hos Stig Dagerman:
Jorden kan du inte göra om. Stilla din
häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan
människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.
(Stig Dagerman)
Annika Millde, kyrkoherde