En vecka i Taizé som satte avtryck

I början av juli fick jag, Johan Halvarsson, tillsammans med de unga ledarna Thea Svensson och Emmie Mårsén följa med på en resa till Taizé i Frankrike. Resan var en del av vårt samarbete kring utbildningen av unga ledare, och vi reste tillsammans med ungdomar och ledare från Orsa, Mora, Rättvik.

Resan började tidigt, väldigt tidigt. Vi satte oss på bussen för den långa färden genom Sverige, vidare över Öresundsbron till Danmark och sedan med båt till Tyskland. Efter många timmars resande rullade vi slutligen in i den lilla byn Taizé i Bourgogne i östra Frankrike. 

När bussdörrarna öppnades slog värmen emot oss. Med all packning på ryggen gick vi mot det stora fält där vi skulle slå upp våra tält. Runt omkring oss hördes språk från hela världen. Det var en speciell känsla att stå där bland människor från så många olika länder och veta att vi alla hade rest dit av samma anledning. Förväntningarna steg för varje minut.

Under veckan samlades mellan 2 500 och 3 000 personer i Taizé, och ungefär 180 av dem kom från Sverige. 

Livet i Taizé kretsar kring bön, arbete och gemenskap. Tre gånger varje dag samlades vi i Försoningens kyrka för bön. Gudstjänsterna var fyllda av musik, bibelläsningar och böner på många olika språk. Det som berörde mig mest var kanske ändå tystnaden. Mitt i en kyrka med flera tusen människor satt vi tillsammans i sju minuters fullständig stillhet. Det är svårt att beskriva den känslan, men den stannar kvar länge efteråt. 

Ibland kunde man också överraskas av att en sång plötsligt framfördes på svenska. Broder Matthew, som leder kommuniteten och kan många språk, läste dessutom böner på svenska under veckan. Eftersom deltagarna kom från många olika länder präglades bönerna av flera språk, bland annat tyska, italienska, franska, nederländska och svenska. 

Alla som kommer till Taizé hjälps åt med de praktiska sysslorna. Några serverade frukost, andra diskade, städade kyrkan eller hjälpte till i barnverksamheten. Vi påmindes ständigt om att gemenskapen bygger på att alla bidrar. Om någon inte gör sitt arbete måste någon annan göra det i stället. Det skapade ett ansvarstagande som jag tror många av oss tog med oss hem. 

En stor del av dagarna ägnades också åt bibelsamtal. Vi delades in i grupper efter ålder och blandades med deltagare från olika länder. Jag fick leda en grupp med deltagare från Sverige och Tyskland. Samtalen blev både djupa och intressanta. Det spelade ingen större roll att alla inte talade perfekt engelska. Viljan att lyssna och dela tankar med varandra var viktigare än språkkunskaperna. Bröderna i Taizé hade dessutom förberett material på många olika språk, vilket gjorde att alla kunde känna sig delaktiga och trygga i samtalen.

Värmen var en ständig följeslagare under veckan. Temperaturen låg mellan 34 och 39 grader på dagarna, medan nätterna kunde kännas oväntat kalla när temperaturen sjönk ner mot 13 grader. Mellan bibelsamtal, arbetspass och böner sökte vi skugga i den intensiva värmen som under veckan låg mellan 34 och 39 grader. Kvällarna tillbringades vid mötesplatsen Oyak, där ungdomar från olika länder fortsatte samtalen långt efter dagens program.

Maten var enkel och ibland ganska oväntad. Kombinationerna kunde få oss att höja på ögonbrynen, men ganska snabbt lärde vi oss att vara tacksamma för det som serverades. Det blev också ett fint sätt att dela med sig. Något som en person inte tyckte om kunde vara en favorit hos någon annan. När pasta stod på menyn var glädjen däremot ganska enhällig. 

När vi till slut packade ihop våra tält och påbörjade resan hem hade veckan lämnat djupa spår hos oss. Vi hade mött människor från hela världen, delat tro, samtal, arbete och vardag. Vi hade fått uppleva en gemenskap som sträckte sig långt över språkgränser och nationella gränser.

Jag tror att alla som var med kommer att bära med sig något från Taizé. För egen del kommer jag särskilt att minnas sångerna, tystnaden, mötena med människor och ljudet av klockorna som kallade oss samman till bön. Och vem vet, kanske återvänder vi dit igen en dag.

Text och foto: Johan Halvarsson pedagog i Svärdsjö församling.