Ett gammalt gift par ser leende på varandra, stående framför en bokhylla.
Lyssna

Nyhet / Publicerad 18 augusti 2026

”Vi behöver en öppen dörr mot världen”

När Mick och Magnus Lidbeck ser tillbaka på ett långt liv av internationellt engagemang är det inte projekten de talar mest om. Det är människorna.

– Ta den bästa platsen, säger Magnus och pekar mot stolen med utsikt över vattnet. 

Utanför de spröjsade fönstren breder gräsmattan ut sig ner mot bryggan i den glittrande viken. Men tavlorna på väggarna och föremålen i fönsterkarmarna vittnar om en betydligt större värld. För Mick och Magnus Lidbeck har livet alltid sträckt sig långt bortom Stockholm och Österskär. Här finns målningar från Kina, glasföremål från Japan och fotografier från Tanzania.  

– Så här var det, säger Mick och lägger upp lite kallrökt lax på lunchtallriken. Min farfar blev missionär i Kina 1903. 

Hon berättar att ett av hennes tidigaste minnen är hur hon sitter på golvet framför en byrå tillsammans med sin pappa. Han visar ett fotografi av en liten, allvarlig femårig pojke bredvid en man med mustasch. Pojken är Micks pappa, Sven. Mannen bredvid honom hennes farfar, Verner Wester. Han och hustrun Gertrud reste till Kina som missionärer i början av 1900-talet.

”Bara vi två kvar”

Sjukdomar tog både mamma, syskon och så småningom också Svens pappa. Kvar blev den lille pojken, och fotografiet som i dag finns hemma hos Mick och Magnus med orden ”Nu är vi bara två kvar”.  

– Pappa pratade egentligen aldrig så mycket om tiden i Kina, fortsätter Mick. Kanske var det alltför smärtsamt. Men känslan att mission var något fint var något som levde kvar hos mig. 

När Mick var tretton år började en ny flicka i hennes klass på Solna läroverk. Kerstin Aspberg var missionärsbarn och hade vuxit upp i Kina och Japan och de blev nära vänner. 

– Hon tog med mig hem till missionärshemmet där hon bodde och där hittade jag ett fotografi av farmor och farfar på väggen. Farfar och Kerstins pappa hade också arbetat en kort tid tillsammans i Kina.  

Bilden väckte något i Mick och redan samma år skrev hon i sin fickalmanacka att hon också ville ut i världen. 

– Jag tänkte nog inte att jag ville bli missionär. Men jag visste att jag ville höra till världen på något vis.  

Träffades i skolan

Några år senare träffade hon Magnus på Teologiska institutet i Stockholm. Han läste till präst. Mick studerade också teologi för att, som hon själv uttrycker det, "ta reda på om jag var kristen". De blev snabbt ett par och förlovade sig redan efter ett halvår. 

– Det gick fort. Jag glömde nog att berätta att jag skulle ut i världen, skrattar Mick. 

Magnus ler och bekräftar att den där längtan ändå snart blev deras gemensamma. Redan under Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968 lämnade de in en intresseanmälan till Svenska kyrkans mission. Men handläggaren tappade bort lappen och vägen ut i världen blev längre än de tänkt.

Först kom barn och en tid som präst för Magnus i Danderyd, sedan följde vidareutbildning för dem båda till psykoterapeuter. Först nio år efter att de lämnat in sin intresseanmälan gick de tillbaka till Svenska kyrkans mission.

– Vi frågade om de fortfarande kunde ha nytta av oss någonstans i världen. Vi hade ju bara ”prat-yrken”, präst och terapeut.

Den här gången öppnades dörren. Men innan de skickades ut fick familjen möjlighet att tillbringa ett år på en utbildning i Birmingham i England som samlade präster och kyrkliga ledare från hela världen. Bland kursdeltagarna fanns också den tanzaniske prästen Kennedy Kisanga och hans fru Anna. Familjerna hittade varandra och det blev början på en vänskap som snart fyller femtio år. 

Flyttade till Tanzania

De följande åren bodde familjen i Tanzania. Magnus arbetade som församlingspräst, både i den skandinaviska kyrkan och i tanzaniska församlingar. Både han och Mick undervisade, men under tiden fördjupades också relationen med Kennedy och Anna. På frågan vad som betytt mest under åren i Tanzania kommer svaret tveklöst från dem båda: 

– Människorna, såklart. Men det handlar inte bara om att vi har fått vara där utan också att de har också kommit hit. Det betyder så mycket mer än om det bara hade varit vi som reste ut, säger Magnus.  

Och idag lever vänskapen vidare även utan dem. När en grupp från församlingen nyligen reste till Tanzania var de inte ens med i planeringen. 

– Det tycker jag är det härligaste. Nu är det andra som bär det vidare.  

Under åren har allt fler har blivit en del av berättelsen. Församlingarna i Danderyd, Österåker och Täby har också byggt vänrelationer med församlingar i Tanzania. Även Järfälla och Vantör har relationer med andra församlingar i det norra stiftet. Det har blivit allt från mjölkprojekt till skolprojekt, stöd till entreprenörer och själavårdsutbildningar.

Förutom vänrelationerna avsätter Mick och Magnus församling i Österåker också ett årligt anslag till internationellt arbete. En procent av budgeten delas mellan Act Svenska kyrkan och vänförsamlingarna i Tanzania. 

– Om vi menar allvar med att vi är en del av den världsvida kyrkan måste det också synas i hur vi prioriterar. Det internationella engagemanget behöver finnas med i budgeten för att det ska bli verkstad.  

Mick funderar en stund innan hon fortsätter. 

– Jag hoppas verkligen att det här får leva vidare. Svenska kyrkan behöver det. Risken är annars att en församling blir alltför provinsiell och upptagen av sina egna små frågor. Vi behöver ett öppet fönster mot världen – eller helst en öppen dörr. Så att människor kan gå in och ut. 

Mick dukar undan lunchen och vi slår oss ner i vardagsrummet. På soffbordet ligger en stapel böcker. De flesta är skrivna av Magnus och handlar om själavård, lyhördhet och människors inre växt. Själavården har präglat familjen Lidbecks liv på många sätt.  

Under ett antal somrar på nittiotalet höll de själavårdskurser tillsammans med Kennedy i Tanzania och sedan bodde han också hos familjen Liedbeck i Sverige för att sammanfatta kursmaterialet till en bok på swahili som fortfarande används. Några år senare fortsatte Mick och Magnus ett liknande arbete i Kina. 

– Många säger att själavård är så kulturbundet att det inte går att undervisa om i andra länder. Men min erfarenhet är den motsatta. Vi är mer lika än vi tror. Vi sörjer samma saker, gläds åt samma saker och bär på samma rädslor. Inuti är vi förvånansvärt lika, säger Mick.  

I förfädernas fotspår

Utbildningarna i Kina ledde också till nya relationer. De fick bland annat möjlighet att besöka de platser där Micks farföräldrar en gång verkat som missionärer och berätta om historien. En kinesisk konstnär och kyrkoledare var särskilt angelägen om att Mick skulle försöka skriva ner berättelserna.  

– Du måste skriva boken om din farfar. Vi behöver den som en motbild till den berättelse som säger att de gamla missionärerna bara var imperialismens lakejer. 

Om Mick skrev boken lovade han istället att måla en tavla. Orden följde Mick hem. Några år senare tog hon tjänstledigt i tre månader och skrev Min farfar i Kina. Boken ledde också till ett nytt engagemang i Evangeliska Östasienmissionen, där hon fortfarande är ordförande. Själavårdsutbildningarna fortsatte, nya vänskaper växte fram och Österåkers församling fick på den vägen också en vänförsamling i Kina, även om den relationen nu är vilande på grund av situationen i landet. Boken är nu också översatt till mandarin.  

Innan jag går visar Mick tavlan som den kinesiske konstnären lovade att måla om hon skrev boken. Den hänger numera i matsalen, som ett litet tecken på hur berättelser och relationer kan fortsätta på det mest förunderliga vis, när människor möts och öppnar dörren mot världen.  

– Det här med att koppla ihop människor, säger Mick. Det är kanske egentligen det allt handlar om? 

Synpunkter eller frågor på sidans innehåll?

sthlm.stift@svenskakyrkan.se