– Var du rädd någon gång? Frågan ställs av Sandra Signarsdotter till biskop emerita Eva Brunne i dopkapellet i Storkyrkan i Stockholm. Det är onsdag kväll och Forum för prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan är på turné med boksamtal om den helt unika antologin ”Kvinna och biskop: De 12 första i Svenska kyrkan”.
Här skriver de personligt, alla tolv inklusive Caroline Krook som avled i augusti förra året, om hur det var och med avstamp i sina valspråk.
– Nästan aldrig och jag har stortrivts med uppdraget som biskop. Men när jag hade polisskydd och när jag fick veta att mitt namn fanns med på en mans dödslista, då var jag rädd ibland, svarar Eva Brunne.
Samtalet i dopkapellet besöks av ett 20-tal personer som koncentrerat lyssnar på samtalet.
Valspråket präglade hennes gärning i ord, handling och varande: ”Gör inte skillnad på människor”. Det ska användas inåt och utåt. Eva Brunne har speglat också sina egna attityder i det och ibland känt behov av att korrigera sig.
Samtalet i dopkapellet berör många frågor, flera personliga. Hur har hon till exempel hanterat frustration? Har hon haft ett eget ”rage room” (ett plats där man kan sparka och slå på saker)? Nej, kanske har hon någon enstaka gång sparkat lite hemma, men det gör så ont i fötterna. Måndagskvällarna i snickerilokalen i Immanuelskyrkan har däremot varit en fantastisk motpol, något helt olikt biskopsgärningen.
Är det värden som aldrig får ruckas på?
– Människovärdet och människovärdigheten. Dessa får aldrig någonsin kompromissas bort.
Samtalet handlar delvis om värderingsfrågor som kyrkan själv ser som centrala, men som ofta vidhäftas som ”vänsterfrågor”. I dag kan Eva Brunne också se nya ställningstaganden som lätt får ”högerstämpel”. Kanske behövs ett nytt sätt att se på frågor, funderar hon.
Det har ofta under de tio åren som biskop blåst kring det faktum att Eva Brunne var både biskop, homosexuell, mamma, genomlevt separation och tagit ställning i både frågan om kvinnliga prästers ämbete och homosexuella personers rätt att älska vem de vill. Sandra Signarsdotter vill höra om Eva Brunne känt sig modig.
Nu senast hade hon blivit upprörd över att det finns kyrkor kopplade till Svenska kyrkan som fortfarande inte tillåter kvinnliga präster att medverka i gudstjänsten. Därför debattartikel i Kyrkans tidning, därför anmäld till biskoparnas ansvarsnämnd för drygt tjugonde gången och där friad som vanligt.
– När man går in i något vet man inte om man ska behöva vara modig eller inte, men jag tycker nog att man inte ska benämna sig själv i såna termer. Det får andra göra.
Den hedersmedalj hon fick motta från Stockholms stad en vecka innan för betydande gärning tog hon emot med stor glädje och tacksamhet. Som pensionär blir det dock svårt att hitta tillfällen att bära den, ler hon.
Stockholms stifts nuvarande biskop, Andreas Holmberg, bjöds upp på scenen ombedd att dela tankar kring boken.
– Då säger jag det, säger han till hans företrädare i ämbetet. Du är modig.
Han delar sina tankar kring de personliga berättelserna han möter i antologin, skrivna av biskoparna själva.
– Jag blir berörd. Det är tänkvärda ord, säger han och nämner flera av kollegornas berättelser.
Biskop Andreas konstaterar att Svenska kyrkan i dag har sex kvinnor och åtta män som biskopar. Två nya val är i antågan. Om det i båda fallen blir kvinnor, då blir fördelningen sju-sju.