Olivia skriver om ensamheten

Jag har känt mig dämpad och av någon anledning inte valt att prata med någon i min närhet. Kanske av rädsla eller för ingen skulle förstå?

Fler än jag skriver om ensamhet och de inspirerar mig. Två av mina ensamma, skrivande förebilder är den brittiska rapparen Dave och den fiktiva karaktären Connell. De skriver av flera anledningar – för att uttrycka, förmedla och dämpa sin ensamhet.   

Dave känner sig ensam – trots en lycklig yta

I sina musikvideor är Dave ofta omgiven av glada människor, dyra bilar och lyxiga hus. Han är en av Englands största rappare och fansen är många. Hans texter berättar om en killes funderingar över den miljö han växt upp i, om hans känslor för samhället och om ensamhet. För trots Daves lyckliga yta känner han sig ibland väldigt ensam, ofta i mötet med andra. Genom varje album han släpper går därför en röd tråd av ensamhet. 

Dave är uppväxt i en kontext där känslorna inte pratas om, och framför allt inte bland unga killar. Så han skriver om dem: 

Look around you, don't you feel you're behind? (…)
What if I never find love? Don't know if it's scarier, the thought of us two together or bein' alone
I'm so used to bein' alone
What if I'm somebody nobody wants?
What if I'm damaged or what if I waited too long

Översättning:
Titta dig omkring, känns det inte som att du ligger efter?
Tänk om jag aldrig hittar kärleken? Jag vet inte vad som är läskigare, tanken på oss två tillsammans eller att vara ensam
Jag är så van vid att vara ensam
Tänk om jag är någon som ingen vill ha?
Tänk om jag är skadad eller om jag väntade för länge

Citat från Dave, låt: Selfish. 

Jag tänker att det finns två sidor av Daves skrivande – han bearbetar och han förmedlar.

Jag gissar att Daves känslosamma rader återkommer i hans låtar för att han mår bra av att skriva ner dem. Och det fina är att andra mår bra av att höra dem. 

Jag var på Daves konsert tidigare i år och publiken dansade som mest till Daves glada låtar, de skrek som högst till hans mest kända låtar och de sjöng som mest till texterna av hans känslosamma låtar. Vi känner igen oss – vi har ju alla känslor, och kombinationen av Daves olika texter och hans musik får oss att känna en gemenskap.

Connell är omgiven av människor som älskar honom

Från Dave går vi vidare till min fiktiva inspiratör. En av mina favoritförfattare är den irländska romanförfattaren Sally Rooney. Genom sin bok Normal People (Normala människor) har hon skapat en ensam förebild, som även han skriver: Connell. 

Connell är omgiven av människor som älskar honom. Han har en omtänksam mamma, en snäll universitetskompis och en bästa vän. Ändå känner han sig ensam. Under en period undviker Connell alla de sammanhang där de som älskar honom finns med. För Connell kan inte prata om sina känslor.

Connell är min förbild för att han visar att han kan skriva om det som han aldrig vågar prata om. I skrivandet kan han till och med förmedla känslorna till andra personer. Han skriver om dem i uppsatsform till sin lärare och genom fysiska brev till sin bästa vän. 

Jag hade en brevvän

I min barndom skrev jag brev som Connell, jag hade en brevvän. Vi träffades varje dag i skolan, men valde ändå att skicka brev till varandra. När vi möttes talade vi aldrig om brevens innehåll. Det var som att vi hade två pågående konversationer. En i den fysiska världen och en i brevens värld. 

Det speciella i en brevväxling är att jag inte behöver vara närvarande när mottagaren läser mina tankar. När brevet är skickat är mottagandet av orden utom min kontroll.

Jag kanske gör på samma sätt igen, nu när jag har blivit äldre. Kanske är det också något för dig – att kommunicera i brevens värld med en vän, en mor- eller farförälder, en syssling eller en familjevän? 

Du kan skriva brev som du aldrig skickar

Tycker du att det känns skrämmande att någon annan ska läsa dina tankar? Jag vet, det kan vara obekvämt eller rent av obehagligt. Om tanken gör dig illa till mods så börja med att skriva till dig själv. Skriv brev du aldrig skickar i väg. Ventilera i det tysta. Och du kan såklart skriva breven även när du känner lycka. Då blir högen av ord om ensamhet inte så ensam.

Connell finner en oerhörd glädje i sitt skrivande och alla upplever förstås inte just Connells frigörande känsla av skrivandet, men jag tänker att vi faktiskt kan skriva på alla möjliga sätt.

Är du mer för korta texter kan du skriva din ensamhet i punktform, med enstaka ord på en lapp. Skriv till exempel ner några ord du kopplar till din ensamhet. På min lapp står det sorg, vemod, färgen grå, hav, tomhet, isolerad, hemlängtan, orättvisa, tröst och universell.

Min upplevelse är att det kan ta ett tag att komma in i skrivandet, men när jag väl börjat är det svårt att sluta. 

Det stannar mellan mig och dagboken

Då jag inte är en musiker som Dave eller har en brevvän som Connell, skriver jag ofta om mina känslor i dagboksform. För att få en riktig dagbokskänsla tar jag till papper och penna. Orden mellan mig och dagboken stannar mellan just oss, och för mig brukar det räcka för att lätta på trycket. 

Jag tror på skrivandet som verktyg för att uttrycka, förmedla och dämpa ensamheten. Det gäller bara att hitta sitt eget sätt att skriva på, för det finns många sätt. Och vi ska inte glömma att det vi skriver inte behöver följa några regler. 

Olivia Fuica Nergårdh