Den här morgonen kom Molle ovanligt tidigt till äldreboendet. Solstrålarna hade trängt in genom fönstret och väckt honom. Det hade varit lika bra att kliva upp och ge sig av.
Som vanligt hade han frukostmackan i väskan när han klev in genom dörren till jobbet och tog de få stegen till personalrummet. Idag skulle han hinna läsa lite körkortsteori före morgonmötet.
Han hade just tryckt på kaffemaskinens knappar när dörren öppnades och Katarina klev in.
De himlade med ögonen bakom hennes rygg
Katarina. Henne hade han funderat över många gånger. Han märkte att hon gjorde många av arbetskamraterna obekväma, troligen för att hon pratade högljutt och lite okontrollerat. Skrattade ofta, fast det hon – eller någon annan – hade sagt egentligen inte var roligt.
När hon sa något kunde de himla med ögonen bakom hennes rygg. Och om hon var först med att slå sig ner i personalrummet med sin lunchlåda kunde nästa person välja ett annat bord.
Var det inte konstigt? Hur kunde de göra så?
Vill du ha en kaffe? frågade Molle.
Katarina lyste upp.
- Gärna. En latte, extra stark, svarade hon. Och skrattade.
De var hundratals mil bort
Medan Molle väntade på att den långsamma maskinen skulle brygga de båda kopparna funderade han på vad hans mamma skulle ha sagt om Katarina.
Åh, vad han saknade sin mamma. Han, mamma, mormor och morfar hade bott tillsammans. De var så långt bort, hundratals mil härifrån, i en annan världsdel.
Han tänkte på mammas lilla egenhet. Om någon började prata med henne över den låga muren när hon var ute i trädgården, brukade hon fråga om han eller hon ville ha en kopp kaffe. Eller ett glas lemonad. När personen hade gått hände det att Molle frågade vem det var.
- Tja, hon gick här ute och såg ut att behöva en kopp. Hon skulle till kyrkogården, kunde hans mamma svara.
Eller:
- Den gamle mannen skulle till marknaden, men såg så trött ut att jag förstod att han behövde fylla på med vätska.
Det kan vara en ängel
Han log åt hennes förklaring. Hon fortsatte:
Man vet aldrig, någon av alla de som behöver lite vänskap eller vila kan vara en förklädd ängel. Då vill jag inte ha missat att vara gästfri.
Om han någon gång ifrågasatte sin mamma på den punkten brukade mormor ge sig in i diskussionen.
- En ängel ja. Eller självaste Jesus. Tänk om någon av dem som kommer på besök är Jesus.
Hon sade de med en portion allvar och en portion humor. Det plirade i hennes ögon.
Jag blir lite mer kärleksfull
En gång, han var nog bara elva tolv år då, hade han bett mormor förklara.
– Jo, min pojke, du förstår att Gud skapade människan till sin avbild. Jag kan tycka vad jag vill om en person, men den bär ändå på något av Gud inom sig. Jag blir liksom lite mer kärleksfull när jag påminner mig om det.
Hans tankar på mamma och mormor väckte så många känslor. De hade så mycket kärlek som de delade med sig av.
Hon sörplade på skoj
Molle vände sig till Katarina med koppen, och de slog sig ner vid det runda bordet i mitten av rummet. Snart skulle det fyllas av både nattskiftets och morgonskiftets medarbetare.
Katarina läppjade på kaffet.
- Du kan koka kaffe du, överdrev hon.
Hon blåste ner i koppen och sörplade sedan ljudligt, på skoj. Sedan skrattade hon högt och vänligt mot honom.
Molle log tillbaka. Och han tänkte, att kanske är hon en förklädd ängel. Och hur som helst – en avbild av Gud. Tänk om de andra bara visste. Då skulle de inte himla med ögonen åt henne.