Läs en novell om två unga människor som ser på världen med olika ögon och hur förundran kan väcka något inom oss.
Jag hade sett ut genom fönstret och suckat
Halv nio gick jag ut från mitt rum och möttes av Robin som väntade i korridoren. Vi tog sällskap, precis som vanligt. Jag hade redan sett snön genom fönstret och suckat. Nu gick vi den långa och jobbiga vintern till mötes.
Vi tog halvtrappan ner och sedan tog Robin sats och skjutsade med båda händerna upp ytterdörren, så att vi kunde kliva ut på trappavsatsen sida vid sida. Jag tog tre steg i ett ner på gatan, men märkte sedan att Robin stod kvar. Robin stod där med ett leende över ansiktet och svepte med blicken från höger till vänster.
– Wow, så vackert! Är det inte otroligt?
Jag följde hens blick.
– Jag ser snö, konstaterade jag.
– Gör du? frågade Robin med förvåning i rösten.
Och fortsatte sedan:
– Jag blir alldeles lycklig av det jag ser. Det är så vackert, hela landskapet. Är det inte förunderligt?
Förunderligt? Jag kunde knappt ordet.
– Nej, nu är det är mörkt, kallt och pest, svarade jag.
Så tog också Robin ett hopp ner för avsatsen och vi gick för att möta dagen.
Vi hade så mycket att prata om
Jag tänkte inte mer på det som kan vara förunderligt förrän en kväll några månader senare, när Robin och jag promenerade långt från campus. Vi hade så mycket att prata om när det gällde Robin och hens identitet. Det var en jobbig period hen gick igenom.
Vi vandrade genom en park och när vi nästan nått dess ände slog vi oss ner på en bänk. Det var mörkt omkring oss. Det var fortfarande långt kvar till ljusa och ljumma kvällar. Ändå, med varma kläder hade vi det ganska bra. Vi satt båda stilla och tänkte på det vi alldeles nyss hade pratat om. Plötsligt vred Robin på huvudet och tittade rakt på mig.
– Hör du tystnaden? Visst är den speciell?
– Ja, svarade jag. Inte en endaste bil hörs.
– Att sitta här med dig, i tystnaden - det får mig att känna … förundran. Förundran inför livet. Förstår du vad jag menar?
Jag log åt Robin. Nu pratade hen om det igen – förundran och att något är förunderligt. Men den här gången sade jag inte emot. Det var något speciellt med tystnaden.
Det var inte längre som förr
Den våren, efter examen, skildes vi åt. Jag flyttade hem till mamma en tid. Robin och jag fortsatte att höras, men det var inte som förr, när vi hade levt våra liv sida vid sida. Pratat om allt det viktiga.
Så en morgon var det min mammas födelsedag och jag gick ut på altanen, med en enda liten rabatt. Jag ville hitta några blommor att sätta i en vas.
Jag satte mig på huk intill ett sjok med vildvuxna blommor vars stjälkar trasslade in sig i varandra. Blommorna var små och blå. Jag kände igen dem – förgätmigej. Märkligt hur de kunde vara så många och så perfekta, varenda en. Jag lät blicken vila på dem och fylldes av en känsla av något storslaget.
– Wow, sa jag för mig själv.
Jag sa det om de små blå blommorna. Men egentligen tror jag att jag också sa det om den känsla jag just upplevde. Jag tror det var förundran jag kände.
Text: Anna