Dina tankar är bara dina

Jag känner mig ensam ibland. Det gör väl du också? Alla känner sig ensamma då och då. 

Att vara för sig själv behöver inte vara dåligt. Vi behöver egen tid för att vila, tänka ostört och hämta kraft. Men när vi inte väljer ensamheten själva och när vi känner oss ensamma under lång tid, kan vi må väldigt dåligt. 

Det finns olika sorters ensamhet

Ensamheten kan börja på olika sätt. Ibland har vi inte vänner eller en familj som förstår oss, eller som finns nära oss. Vi kan känna oss annorlunda eller vara deprimerade, och drar oss undan andra, fast vi inte vill det. Vi kan ha flyttat eller hamnat utanför gemenskapen på jobbet eller i skolan.  

Många gånger skäms vi för ensamheten. 

Ensamhet kan ge oss en känsla av tomhet och av att vara osynlig. Det är också vanligt att skämmas och vara rädd för att andra ska märka hur ensamma vi faktiskt är. Då kan det var viktigt att påminna sig om att ensamhet är väldigt vanligt.  

Det är jobbigt att vara ensam, eftersom vi människor har utvecklats för att överleva i grupp. Tänk dig hur svårt det skulle vara för en ensam person att överleva på savannen, bland rovdjur och brist på mat och skydd. Det är naturligt att vi vill tillhöra en flock och när vi inte gör det känner vi stress.

Ibland är vi ensamma – fast vi har människor omkring oss 

Ibland känner vi oss vilsna i oss själva och i livet.  Ibland känner vi oss ensamma, fast vi har människor omkring oss. Vi kan ha en känsla av att ingen förstår oss. Det kallas existentiell ensamhet och är något som de allra flesta människor kan uppleva.  

Att vara en egen individ innebär att det som är jag, det där allra längst inne i mig, det kan jag inte dela med någon annan. Ingen annan människa kan förstå mig helt och hållet. Mitt liv är bara mitt, min kropp är bara min och mina tankar är bara mina. Det kan kännas som en jobbig insikt.  

Men det kan också kännas som en styrka och som en befrielse. Där inne är jag helt och hållet mig själv och ingen kan komma åt mig där. 

Den här dikten är skriven av Karin Boye. Hon var en svensk poet som levde mellan år 1900 och 1941. Hon skrev den när hon var 22 år. Jag tänker att dikten handlar om det där som finns längst inne i oss. Det som är jag och ingen annan. Karin Boye kallar det för ”det bästa”.

Det bästa 

Det bästa som vi äga,
det kan man inte giva,  
det kan man inte säga  
och inte heller skriva.  

Det bästa i ditt sinne  
kan intet förorena.  
Det lyser djupt där inne  
för dig och Gud allena.  

Det är vår rikdoms råga 
att ingen ann kan nå det.
Det är vårt armods plåga
att ingen ann kan få det.  

Karin Boye

Vi kan öva oss på att tycka om oss själva

Karin Boye skriver att ”det bästa” inte går att sätta ord på men att det lyser för oss och för Gud. I dikten skriver hon att det samtidigt är något väldigt bra (en rikedom) och något jobbigt (en plåga) att vi inte kan dela det med någon annan människa.  

Jag tänker att om vi kan acceptera att det där lilla ljuset finns där och om vi kan öva oss på att tycka om oss själva där inne, då kan den existentiella ensamheten kännas som en viloplats och något att hämta kraft ur. 

Det går att bryta ensamheten 

Jag vet inte om just du vill ha råd, men här får du några att plocka från, om du vill.