Jag tror att min syn på rättvisa och rättfärdighet grundlades redan som sexåring, när min pappa fick tjänst inom SIDA och vi flyttade till Etiopien. Där bodde vi i två år. Allt jag lärde mig och upplevde där satte spår och blev en del av grunden för min tro och mitt sätt att tänka och handla som människa, särskilt min människosyn.
Rättfärdighet handlar för mig om att stå i en nära relation till Gud, att leva i harmoni med Gud och skapelsen. Rättvisa innebär för mig att omsätta den tron i handling gentemot mina medmänniskor och samhället i stort. Jag försöker hålla mig nära Jesus, eftersom det ger mig både kraft och mod. Jag tror att Jesus ständigt utmanar oss genom att visa vad sann rättfärdighet är och genom sina handlingar visa vad rättvisa innebär i praktiken. I Bergspredikan uppmanar Jesus sina följare att ”hungra och törsta efter rättfärdighet”, vilket innebär en djup längtan efter att Guds goda vilja ska ske, i det egna livet såväl som i samhället och världen.
Jag tror inte att någon av egen kraft kan nå fullkomlig rättfärdighet inför Gud. Kanske är rättfärdigheten i stället en gåva, möjliggjord genom Jesu död och uppståndelse. Det är på korset som rättvisan och kärleken möts, en gränslös inbjudan till förlåtelse och nåd.
Kan det vara så att rättvisa och rättfärdighet i mitt liv är en rörelse inifrån och ut, som våra andetag?
Den som har tagit emot Guds nåd kallas att bli en medarbetare för rättvisa i världen. Vi behöver, som Jesus uppmanade oss, älska vår nästa, arbeta mot förtryck och sträva efter en värld där alla människor, skapade till Guds avbild, behandlas med ovillkorlig värdighet.
Jag är så tacksam över att få arbeta som diakon i sjukhuskyrkan. Där får jag varje dag visa, i ord och handling, att det i varje människa, mitt i utsatthet, sjukdom och sorg, finns nåd och kärlek som ett läkande hjärtslag.