Identitet & tillhörighet

Häromveckan döpte jag två unga vuxna som i samtal inför dopet uttryckt att de mest av allt ville vara med, fullt ut. Jag anade en vilja att förstå sig själv som en del i en gemensam livsväv snarare än som en unik, och kanske ganska ensam, snöflinga. Närmandet till identiteten ”att vara kristen” handlade inte om att kräva gudsbevis eller hålla med om precis allt som sägs och händer i en gudstjänst. Det verkade växa ur en längtan efter att får höra till och bidra i en gemenskap med både djupa rötter och spretigt grenverk. Sådan är kyrkan.

Det finns så många uppfattningar om vad det är och ska vara att kalla sig för ”kristen”. Så många olika sätt som kristen identitet kan uttryckas på. Kultur, värderingar och riter skiljer oss åt, och ibland står kristna på varsin sida av konflikter som skapar djupa sår i vår gemensamma mänsklighet. Det smärtar.

Ändå bär jag och många med mig etiketten ”kristen” med stor tacksamhet och stolthet.

Den är min allra innersta identitetsmarkör, innanför sådant som ”kvinna”, ”svensk”, ”förälder”. Inte alls som en ram som jag måste hålla mig inom utan som en trygg förankring, en mental ryggrad som står pall när annat svajar. Det är en identitet som gör att jag känner mig hemma i världen, eftersom jag upplever tillvaron som fylld av mening, skönhet och glädje och därför känner ett ansvar att vara varsam med livet självt. 

Min kristna identitet får mig att känna samhörighet med människor som till synes är olika mig, att utgå från att den andre kunde ha varit jag. När jag som ung vuxen hamnade på olika platser i världen kunde jag drabbas av hur hemma jag kände mig i ett sammanhang där jag inte alls förstod språket. Tillsammans med människor som sjöng, bad och läste på tamil i södra Indien eller swahili vid Kilimanjaros fot kände mig alldeles hemma. Hoppet, glädjen och allvaret var detsamma som i kyrkan där jag växt upp.

Jag tänker på det en onsdagskväll i maj, när bänkarna i Nacka kyrka är fulla av unga människor som gått församlingens ledarutbildning. I slutet av nattvardsgudstjänsten läser jag välsignelsen, som avslutas med ett av de mest universella kristna begreppen för Gud - i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Och i bänkarna ser jag plötsligt många händer, nästan synkroniserat, teckna korsets tecken som en osynlig tatuering över den egna kroppen. Ett tecken på att vilja höra till, att bära den mångtydiga identiteten ”att vara kristen” just där och då. Och jag hoppas att den där osynliga korsmärkningen ska få bli till livsmod, solidaritetsvilja och glädje i de här unga människornas liv, såsom det blivit i mitt.