Ju mer vi arbetar med hållbarhetsfrågor, desto tydligare blir det för oss att hållbarhet handlar om något större än teknik, statistik och klimatmål. Det handlar om vår relation till skapelsen. På skogen, havet, fågelsången och människan som en del av allt detta. Vi tänker på den värld som vi fått till låns och som vi är satta att vårda.
I Bibelns skapelseberättelse får människan uppdraget att bruka och bevara jorden. Det är ett ansvar som sträcker sig över generationer. Vi är inte ägare av skapelsen, utan förvaltare. Det perspektivet känns viktigare än någonsin i en tid då klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och miljöförstöring påverkar både människor, djur och natur över hela världen.
Som kyrka har vi ett särskilt ansvar att värna skapelsen, eftersom omsorgen om Guds skapelse är en central del av vår tro. Att värna jorden handlar ytterst om kärlek till Gud, till våra medmänniskor och till kommande generationer.
Samtidigt vet vi att hållbarhet ibland kan kännas överväldigande. Det är lätt att känna att problemen är så stora att de egna insatserna inte spelar någon roll. Men vi tror att förändring alltid börjar i det lilla – i de val vi gör varje dag. Innan vi köper något nytt kan vi ställa oss frågan om vi verkligen behöver det. När vi planerar en resa kan vi fundera på om det är nödvändigt att ta flyget eller om tåget kan vara ett alternativ. Våra val spelar roll. I hur vi använder jordens resurser, hur vi reser, vad vi konsumerar och hur vi tar hand om de platser där vi lever. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. När många människor väljer det som är mer hållbart får de små handlingarna tillsammans stor betydelse.
I Nacka församling försöker vi på olika sätt bidra till ett mer hållbart samhälle. Det kan handla om att minska vårt klimatavtryck, göra medvetna inköp eller skapa mötesplatser där människor kan samtala om livsstil, ansvar och framtidshopp. Men kanske är det viktigaste att vi hjälper varandra att se sambanden mellan tro och vardag. Att hållbarhet inte bara är en teknisk eller ekonomisk fråga, utan också en andlig.
Kyrkan har genom historien hjälpt människor att se bortom det som upptar oss för stunden och i stället reflektera över vad som är viktigt på lång sikt. Det behövs också i vår tid. När debatten ofta präglas av motsättningar och kortsiktiga intressen behöver vi påminna oss om det gemensamma ansvar vi delar. Skapelsen tillhör inte bara oss som lever idag. Vi har också ett ansvar för dem som kommer efter oss.
För oss handlar hållbarhet ytterst om hopp. Hoppet att förändring är möjlig. Hoppet att människor kan välja omsorg framför likgiltighet. Och hoppet att skapelsen, trots alla utmaningar, fortfarande bär på en enorm kraft till liv och förnyelse..Att vårda skapelsen är därför inte bara en miljöfråga. Det är en trosfråga. En fråga om vilket arv vi vill lämna efter oss och vilken framtid vi vill vara med och bygga.