En tid innan jag skulle flytta till Australien laddade jag ner en app som räknade ner dagarna till min avresa. Det var en ganska rolig liten grej som gjorde att det stora äventyret på andra sidan jorden kom närmare för varje dag. Häromdagen tänkte jag att det nog var dags att ta bort appen, men då upptäckte jag att den hade börjat räkna åt andra hållet. Nu visar den i stället hur länge jag har varit här. I skrivande stund har det gått 28 dagar sedan jag kom till Australien och till er i Melbourne.
Det är märkligt med tiden. På ett sätt känns det som om jag kom alldeles nyss, med resväskor, förväntningar och en hel del jetlag. Samtidigt har jag redan varit här i nästan en månad och hunnit fylla dagarna med nya människor, nya platser och många fina möten.
Framför allt har jag fått lära känna fantastiska kollegor och församlingsbor. Jag har blivit så varmt mottagen och väl omhändertagen att avståndet hem ibland har känts lite mindre. Det betyder mycket när man befinner sig på en ny plats, långt från det välbekanta. Snart går resan vidare mot Sydney, men jag är väldigt glad och tacksam över att min tid i Australien fick börja här tillsammans med er.
Mycket är förstås annorlunda här jämfört med hemma i Sverige. Där är vi nog ganska bortskämda med BankID, som gör att det mesta går att ordna snabbt och enkelt. Här behövs det ofta fler nummer och koder, och ibland tar saker och ting lite längre tid. Det är en omställning, men också en del av äventyret med att komma till ett nytt land.
Något annat som jag har lagt märke till är den öppna och vänliga tonen. Nästan varje australiensare jag möter hälsar genom att fråga hur jag mår. Jag blir fortfarande lite överraskad, särskilt när kassörskan i mataffären glatt frågar: ”How are you?”
Hemma i Sverige kan jag själv fråga någon i förbifarten: ”Allt bra?” Det är nästan en fråga som går att besvara med ett enkelt ja eller nej, utan att man behöver stanna upp. Men ”Hur mår du?” låter för mig som något mer. Om tiden och viljan finns kan den frågan öppna för ett långt samtal om hur livet faktiskt är, om glädjen, sorgen, längtan och allt det andra som ryms i en människa.
Därför hinner jag ibland tänka: Vill kassörskan verkligen veta hur jag mår, eller är detta bara ett vänligt sätt att säga hej? Oftast lyckas jag svara att allt är bra och fråga detsamma tillbaka. Men ibland kommer frågan så oväntat att jag ger något förvirrat svar som inte alls passar. Det inser jag förstås först när jag redan har gått därifrån.
Som präst är jag kanske dessutom lite extra benägen att ta frågan på allvar. För vem av oss mår egentligen hundra procent bra hela tiden? Jag får helt enkelt fortsätta öva på att förstå när frågan bara är en hälsningsfras och när det finns utrymme för det längre svaret. Men en sak har jag redan förstått: människorna här är otroligt vänliga. Och kanske är det inte så dumt att lite oftare fråga varandra hur vi mår, så länge vi också är beredda att lyssna på svaret.
Mitt i allt det nya har jag också hunnit upptäcka lite av Melbournes kultur och natur. Det är en vacker och livfull stad, där höga skyskrapor möter grönskande parker och människor från världens alla hörn. Det finns så mycket att se och göra här att något nytt tycks vänta runt varje hörn.
En av mina största naturupplevelser hittills inträffade faktiskt medan jag stod och borstade tänderna. Utanför badrumsfönstret fick jag plötsligt syn på fyra possums som klättrade omkring i trädet utanför lägenheten. Jag blev förstås barnsligt förtjust och var tvungen att rapportera hem till familj och vänner med en gång. Man behöver tydligen inte alltid ge sig långt ut i vildmarken för att få uppleva Australiens djurliv. Ibland räcker det att gå in i badrummet.
Skämt åsido är det fantastiskt att få upptäcka en helt ny del av världen. Här låter fåglarna annorlunda, träden ser inte ut som hemma och nästan varje dag får jag syn på något som jag aldrig har sett förut. Det blir en fin påminnelse om hur stor och rik Guds skapelse är och hur mycket det fortfarande finns kvar att upptäcka.
Under min första tid här har jag också fått fira många gudstjänster, och det har varit både fint och betydelsefullt. Trots att människorna och platsen är nya finns det något välbekant i bönerna, psalmerna och nattvarden. Mitt i allt det nya får jag stanna upp en stund, landa och känna mig hemma.
Kanske är det just det som gudstjänsten får vara: ett djupt, andligt andetag mitt i allt som förändras. Där får vi komma precis som vi är, utan att behöva ha ett färdigt svar på hur vi mår. Vi får dela både glädjen och det som känns svårt med varandra och med Gud.
Snart går resan vidare mot Sydney och så småningom Brisbane. Jag ser verkligen fram emot att lära känna er som finns där och att dela gudstjänster, samtal och fina stunder tillsammans. Från min första tid i Melbourne bär jag med mig en stor tacksamhet för alla fina möten och all vänlighet. Ni har fått en plats så långt hemifrån att kännas lite mer som hemma.
Pax,
Jonas Helgesson
Präst
Svenska kyrkan Australien, Sydney
.