John ”Brix” Brickxler Torres Banal och Christopher Saniel är två av deltagarna i årets upplaga av utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan. Programmet har funnits i olika former sedan 1990-talet, och är i dag ett samarbete mellan tre systerkyrkor: Svenska kyrkan i Sverige, Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania, och Oberoende filippinska kyrkan i Filippinerna. Idén är att låta unga kristna uppleva hur det är att leva och vara kyrka i en helt annan del av världen, och möta nya människor. Deltagarna ska också dela med sig av sina erfarenheter och tankar, både med värdförsamlingarna de besöker och med sina hemförsamlingar när de kommit hem igen.
Både Brix och Christopher lärde sig om utbytesprogrammet från svenska deltagare som besökte deras församlingar i Filippinerna.
– Det var inspirerande att se hur programmet gav deltagarna nya perspektiv. Jag tänkte att om jag själv deltog så skulle kanske något förändras inom mig också, säger Brix.
För Christopher väckte deltagarnas berättelser om sitt hemland – om vår kultur, våra traditioner, vår mat och hur vi lever våra liv – en dröm om att själv få se Sverige. Och en dröm om att få uppleva snö, vilket han också fått göra. Kort, i alla fall.
– Det snöade, men det smälte nästan genast. Det blev kanske en halvtimme av snö, berättar han.
Brix och Christopher kom till Sverige i mars, och tillbringade fem veckor i Örebro innan de kom till Göteborg. Här ska de delta i församlingslivet i Lundby församling i fyra veckor. På schemat står diverse olika församlingsverksamheter (barnrytmik, besök på äldreboende, matlagning, ungdomsgrupper…) men även bland annat en tur ut i Göteborgs skärgård.
”För dig utskjutet”
Brix har deltagit i Oberoende filippinska kyrkans verksamhet sedan han var barn. När han blev äldre började han delta i gudstjänsterna som ministrant (läs mer i faktarutan), och i dag fokuserar han på sin roll som ledare i kyrkans ungdomsverksamhet.
– Det som är roligast och mest meningsfullt är att vi försöker väva in viktiga samhällsfrågor i alla aktiviteter som vi ordnar för ungdomarna. Vi har bland annat program som rör HBTQIA+-frågor, miljön och klimatet, och den politiska situationen i Filippinerna.
Christophers väg in i kyrkans värld var mer dramatisk. När han var bara fjorton år gammal såg prästen i hans hemförsamling att han behövde hjälp.
– Min pappa utsatte mig för fysisk misshandel på grund av min sexuella läggning – eller ja, vad vet jag om varför?
Prästen erbjöd Christopher en tjänst som vaktmästare och en plats att sova i kyrkans lokaler, och Christopher började även delta som ministrant under gudstjänsterna. Sedan dess har han haft flera olika roller inom kyrkan, och i dag är han subdiakon, vilket bland annat innebär att han ibland predikar under högmässan.
Christopher tycker att det är kul med språk, och har till exempel lärt sig ett av bikolregionens språk när han jobbade som subdiakon där, innan han åkte till Sverige. Nu vill han lära sig svenska.
– Ja, definitivt. Jag talar lite svenska, säger han med nästan perfekt uttal.
Uttalet blir dock inte alltid lika perfekt, vilket kan leda till lustiga situationer. Han ville gärna få prova på att vara med och dela ut nattvarden under en svensk gudstjänst, men det blev inte helt rätt.
– Prästen lärde mig vad jag skulle säga när jag gav vinet, han sa ”du ska säga ’Kristi blod för dig utgjutet’”. Så jag övade i en vecka, men när dagen kom var jag väldigt nervös – och i stället för att säga ”utgjutet” så sa jag ”Kristi blod, för dig utskjutet”. Det betyder visst något annat, hoppsan!
Även Brix har ”tvingats” lära sig lite svenska.
– Jag har försökt lära mig, men det är inte min ”cup of tea”. Fast jag kan förstå de viktigaste vanliga orden nu, säger han.
Planer på projektarbeten
Deltagarna i utbytesprogrammet gör var sitt projektarbete om ett ämne som de väljer själva. Christopher hade till en början tänkt sig att hans projekt skulle handla om hur Svenska kyrkan arbetar för att inkludera HBTQIA+-personer, men sedan han kom till Sverige har han börjat fundera på att kanske byta till ett ämne som handlar om tacksamhet och att ta saker för givna.
– Det är något som många svenskar har pratat med mig om, att det är lätt att ta saker för givna här. Och jag förstår att det kan vara svårt att vara tacksam för det som är norm, om man inte vet hur det var förr, eller hur det är i andra delar av världen. Om jag jämför med hur vi har det i Filippinerna så är det mycket som är normalt i en svensk kontext som känns som lyx för oss. I ett typiskt filippinskt badrum finns det inte en kran med varm- och kallvatten, och i de flesta hem finns ingen dusch. Man har en hink med vatten och en skopa, så att man kan skopa upp vatten för att tvätta sig, säger Christopher.
Brix har inte heller helt valt ämne än. Han hade först tänkt skriva om de svenska begreppen ”sjukhuskyrkan”, ”fängelsekyrkan” och ”universitetskyrkan”. I Filippinerna finns nämligen inga motsvarande begrepp. Men sedan han kom till Sverige har han börjat tänka mycket kring Jantelagen, i relation till hur vi i Sverige inte använder titlar på det sätt som man gör i Filippinerna. Där används många typer av titlar i vardagligt tal, inklusive yrkestitlar för ”finare” yrken.
– När jag kom till Sverige så undrade jag först varför ni inte använde titlar, för i Filippinerna står den respekt du får i direkt relation till din titel. Om du har en fin titel, som biskop, doktor, eller jurist, så blir du mer respekterad av samhället. Om du inte har någon yrkestitel får du nästan ingen respekt, det är som att du inte har något värde, säger Brix.
Vi svenskar tänker ofta på Jantelagen som någonting negativt, men Brix menar att det finns en positiv sida av samma mynt. Han tycker att det känns som att alla har samma värde här, och att vi är mer medvetna om att alla jobb bidrar med något viktigt. Om inte vaktmästarna eller lokalvårdarna i en församling gör sitt jobb så kan inte prästerna göra ett lika bra jobb heller. Det är ett perspektiv som han vill ta med sig hem till Filippinerna.
Kulturella skillnader
Något som Brix och Christopher har reagerat på med Svenska kyrkan är hur olika verksamheterna kan se ut i olika församlingar, fastän alla är delar av samma kyrka.
– Jag skulle säga att vår kyrka är mer enhetlig, för den styrs uppifrån. Man måste göra det som de som är högre upp i hierarkin säger att man ska göra. Församlingarna kan inte bestämma själva, säger Christopher.
– Ja, enhetlighet är viktigt i vår kyrka. Här är ni mer fria i förhållande till varandra, det är inte lika många regler att följa. Vissa kyrkor inom Svenska kyrkan är mer högkyrkliga och det är okej, andra är mer ”happy clappy churches” och det är lika okej, fyller Brix i.
Även när det gäller kulturen i stort har de märkt skillnader mellan länderna.
– Jag skulle säga att folk från Filippinerna är väldigt glada, uthålliga, och öppna. Det är normalt för oss att le mot vem som helst, att prata med vem som helst, även om det är någon som du råkar stå bakom i en kö eller sitter bredvid på bussen. Det är en del av den filippinska kulturen, säger Christopher.
Detta är ju raka motsatsen till den stereotypa bilden av svenskar, och Brix och Christopher blev faktiskt varnade innan de åkte hit att svenskar var kyliga och reserverade. Skräckbilden var att ingen skulle le mot dem och säga hej, eller alls vara intresserade av att lära känna dem.
– När jag kom hit var jag rädd att le mot folk, rädd att göra min grej, att umgås med folk. Men några veckor in i min vistelse här insåg jag att det inte stämmer. Jag pratade med en svensk vän, och vi kom fram till att svenskar är som hus där ytterdörren är stängd – men inte låst! Huset bara väntar på att någon ska öppna dörren, eller knacka på, berättar Brix.
Men kanske borde vi svenskar bli bättre på att knacka på varandras dörrar? Genom sina samtal med svenskar har Brix fått uppfattningen att många känner sig ofrivilligt ensamma, men har svårt att be om hjälp eftersom man inte vill vara en börda. I Filippinerna är det mer en del av kulturen att tänka att ”i dag ber jag dig om hjälp, men en vacker dag är det du som ber om hjälp från mig”. Här tycker han att svenskar skulle kunna lära sig från Filippinerna – och att vi skulle kunna le mot främlingar lite oftare! Man vet aldrig vem som behöver ett leende.
Christopher lyfter fram respekten för äldre som en annan sak som andra kulturer skulle kunna lära sig av från den filippinska kulturen.
– I min värdfamilj så har jag introducerat en filippinsk gest som heter mano. När jag kommer hem eller går hemifrån gör jag alltid mano med min värdmamma och värdpappa, säger han.
Mano innebär att man tar en äldre persons hand och trycker den lätt mot sin egen panna samtidigt som man bugar. Det är ett sätt att visa respekt, och kan även vara ett sätt att be om den äldre personens välsignelse. Det är vanligt att göra gentemot personer som är minst en generation äldre än man själv, oftast någon som man har en nära relation till.
Att promenera eller inte promenera
Något som Brix och Christopher tycker att filippinare skulle kunna inspireras av från svenskar är det svenska förhållningssättet till naturen. Många svenskar har en stark relation till naturen, och värnar om den. Till exempel beundrar de svenskarnas disciplinerade sopsortering (samtidigt som de förfäras lite över hur lättvindigt vi kan slänga mat). Brix, som kommer från huvudstaden Manila, berättar att naturen där ofta känns väldigt långt borta, vilket kanske gör det svårare att bry sig om den. I Sverige försöker vi behålla mer natur i våra städer. Här i Sverige har han redan fått en starkare naturrelation.
– I morse kände jag mig lite hängig, och kom på mig själv med att säga sa ”Å, jag behöver en promenad”. Så jag tog en promenad i naturen, och kände mig bättre.
Christopher växte upp på landsbygden, med naturen mycket närmare – men har ändå aldrig promenerat särskilt mycket. I Filippinerna är många rädda för att ge sig ut i naturen eftersom det finns många giftiga ormar. Men Christopher har också fått upp ögonen för fördelarna med den svenska promenadkulturen.
– När vi träffade en grupp äldre svenskar i går så pratade de mycket om sina liv, och hur de hållit sig friska så högt upp i åldrarna, och de sa att de promenerade mycket. Några av dem var 93, 94 år gamla, och jag kände att jag borde börja promenera mer hemma i Filippinerna, säger Christopher.
– Nej, du kan inte promenera, det är för hett! Det är ofta 35 grader varmt, svarar Brix.
– Ja, och den upplevda temperaturen är ofta 42 grader eller ännu högre. Så i stället för att leva längre kanske jag får en hjärtattack om jag försöker ta en promenad…
”Jag blir mer komplett”
Både Brix och Christopher är väldigt tacksamma över sin tid i Sverige. På frågan om vad de saknar från Filippinerna kommer svar som ”kryddstark mat” och ”karaoke” men när de får den omvända frågan blir de mer allvarsamma. De har knutit starka relationer till sina värdfamiljer och till andra svenskar, och det är långt mellan Sverige och Filippinerna. Det var svårt att säga hej då när de lämnade Örebro, och det kommer att bli svårt att lämna Göteborg också.
– Och jag kommer att sakna de svenska psalmerna också, ni sjunger så vackert, säger Brix.
Utbytesprogrammet har både gett dem exakt vad de hoppades på – nya perspektiv på livet och på den kristna tron – och samtidigt mycket mer än vad de kunnat föreställa sig innan de åkte.
– Jag känner att jag absorberar saker som jag behöver för att bli en helare människa. Jag har länge funderat kring vem jag är och vem jag vill vara, och nu känns det som att jag blir mer komplett, säger Christopher.
Brix känner samma sak, och nämner särskilt samtal om Gud med medlemmar i Svenska kyrkan som något som hjälpt honom att se saker på nya sätt.
– Jag har fått många nya insikter om min tro här, och utvecklat min tilltro till Gud, säger Brix.
Text: Sanna Brobjer