Mormor Mus sladdade in med den rosa handväskan i högsta hugg, framför den lilla dörren som det stod Rodentia Källsprång på. Mormor Mus knackade på och undrade om det möjligtvis sprungit förbi någon liten musunge här? Rodentia skakade på huvudet, men föreslog att de skulle ta en tur uppför dopfunten för att se så att inte lillmusen trillat ner! Raskt kilade de upp och kunde pusta ut när de såg att lillmusen satt med huvudet lutat i handen och drömskt såg ner på vattenytan. Solen höll på att gå ner utanför fönstret, och några sömniga stålar lekte på spegelytan. Snart var hela familjen Stadsmus samlad och satt i en cirkel på dopfunten. Rodentia berättade om dopet, om Guds stora familj och så bjöd hon på ost och bröd. Då hördes ett välbekant väsande och hasande och Kyrkråttan gjorde dem sällskap efter en mödosam klättring. Välkommen käre Thorkillus! Sa Rodentia och klappade den gamle väktaren på ryggen så dammet yrde. Tah… taaaahhhhh…. Tackar! Pustade han fram. Nu är det dags att låsa kyrkan. Och jag tror bestämt att sista bussen till stan redan har gått. Så ni kanske vill sova över i den mjuka lammfällen i Rosrummet? Jag tror inte att Roselia har något emot det. Familjen Stadsmus tackade ja till erbjudandet och la sig tillrätta, trygga och mätta i lammullen. Utanför fönstret tändes stjärnorna en efter en, och lillmusen blundade och drömde. Hon drömde om en mus som dansade på rosenblad, om en guldglänsande vattenyta, om örnar och oxar, om Benedikt skogsmus och den fantastiska kompassen som visade vart man skulle gå.
Nästa dag väntade ett helt nytt äventyr; då mormor Mus fastnade med morrhåren i en orgelpipa och Pappa Mus träffade fladdermössen i Kyrktornet. Men det mina vänner, det är en helt annan historia.
