Foto: Magnus Aronson

Ring en vän

Nyhet Publicerad

När det mesta av ”det vanliga” är annorlunda – vad kan man göra då? – Vi behöver alltid varandra, säger Esbjörn Hagberg.

Den här höstdagen arbetar Esbjörn Hagberg med ett föredrag som han förhoppningsvis ska kunna hålla i en kyrka om några veckor.
– Jag fyllde 70 i somras, så jag tillhör kollektivet nu, säger han och skrattar lite. Vi har dragit oss tillbaka, min fru Kathrine och jag. Det mesta som jag skulle göra i år har blivit inställt. Kathrines volontäruppdrag i församlingen har också blivit inställda. Vi kan inte träffa våra barn och barnbarn på samma sätt som tidigare. Nu har vi mycket mer tid för läsning och trädgård. Det är första gången jag känner mig som pensionär …
Närmast före till sin pensionering var Esbjörn Hagberg biskop i Karlstads stift, och innan dess var han präst, undervisade på EFS teologiska utbildning i Uppsala, Johannelund, och var rektor där. För tjugo år sedan kom hans bok Själavård vid köksbordet ut, en bok som har fått ett långt liv – och som kanske kan ha ett och annat att säga till oss i år också?

Längtar efter barnbarnen

– Ja, jag tror att vi behöver större självförtroende: vi kan betyda något för varandra, säger Esbjörn Hagberg. Vårt samhälle har blivit expertifierat, och så fort det händer något är det många som vill ty sig till experten. Men det viktigaste som kan göras, det kan vi göra för varandra.
Det är just stöd och samtal han talar om, och i vår och sommar har han upplevt det tillsammans med Kathrine.
– Vi är ute och går här i Enköping där vi bor, och vi träffar många på våra promenader. Covid-19 är det stora samtalsämnet. Det som händer påverkar människor på så många olika sätt. Vi blir påminda om livets skörhet, och för många blir det tydligt att livet inte är oändligt. För somliga aktualiseras en massa andra livsfrågor, livets mening, tilliten inför tillvaron – som i varje kris, men det här är ju en kollektiv kris.
Esbjörn och Kathrine saknar sin familj och har hört att just detta är det mest smärtsamma för många andra också: att inte kunna träffa barn och barnbarn, att inte få kramas. Men andra tankar finns också med:
– Vi har förstått att en del har skrivit om hur de vill ha sin begravning och att många har närstående som de är oroliga för.

Nätverket krymper

Foto: Magnus Aronson

Något som har blivit uppenbart för Esbjörn och Kathrine är att samtalen på gångvägar och trottoarer är viktiga.
– Vi märker att människor hälsar på varandra på ett nytt sätt, säger han. Vi hanterar ju den här situationen olika, och det finns en mängd faktorer, men en är: Har vi ett nätverk? Har vi någon att samtala med? När man blir äldre kan det bli så att nätverket krymper. Och vemodet över livet i sig tillhör åldrandet. Det som händer nu kan bli extra tungt på det viset.
Så finns det en samhällsutveckling som enligt honom har pågått länge:
– Vi svenskar är ju ett ensamt folk, vi har förlorat tilltron till gemenskapen, och vi har skapat ett samhälle där vi tror att inte behöver varandra. Men vi behöver alltid varandra.

Att vara frimodig
Om man vill återuppta kontakten med andra efter att själv ha varit ensam ett tag, eller återuppta kontakten med någon som kanske har varit isolerad i år, vad kan man göra?
– Kathrine och jag brukar säga till varandra att när tanken kommer ska man höra av sig direkt, vara frimodig, inte skjuta upp det. Jag tror att det alltid är bättre att höra av sig än att gå med dåligt samvete. Ju längre man dröjer, desto högre blir tröskeln. Ett telefonsamtal, alltså? Räcker det?
– Om man ringer efter ett långt uppehåll kan man säga ”jag har gått och tänkt på dig”. De flesta blir ju glada! Det är klart att det är begränsande att inte se varandra. Ett perspektiv förloras. Men det går ju att ha goda samtal även på telefon. För allt fler finns också Skype eller FaceTime som en möjlighet. Det viktigaste är att man hör av sig.
Esbjörn påminner om att vår tids öppningsfråga, ”Vad gör du?”, kanske inte passar så bra för alla i år – ibland kan det passa bättre med ”Hur har du det?” eller ”Hur mår du?”, frågor som inte bara handlar om aktivitet utan berör känslor.
– Det är kontakten som är poängen, det är inte alltid så avgörande vad som sägs, säger han. Att berätta lite för varandra om vad som händer kan vara en bra början. Småprata lite, börja i det konkret vardagliga. Ibland kallas det för kallprat, men det skapar ju en relation. Jag tycker absolut inte att man ska förakta det. Man behöver inte kasta sig in i de djupare frågorna – de kan få komma senare. Och vissa gånger kommer man inte längre än så, och det kan vara bra nog. Ibland blir det en väg till djupare samtal, och det kan vara viktigt att också få ge ord åt sina känslor och innersta tankar.

”Det är det som jag tror ger kraft”
Fokus i ett samtal med en vän eller bekant som behöver stöd eller inte har så många att prata med får bli att låta henne eller honom berätta det som hon eller han själv vill berätta.
– Man behöver inte ha synpunkter eller kommentera det som man får höra, säger Esbjörn. Man får bara ta emot. Och man behöver inte försöka komma på någon förklaring, tröst, uppmuntran – det kan bli krampaktigt, och den uppmuntran och det stöd man kan ge är att ta emot och låta det vara så. Att lyssna, respektera och visa att man bryr mig om den man talar med och vill finnas där som en vän. Det är det som jag tror ger kraft.
När någon är orolig eller ledsen kan det ligga nära till hands att säga ”tänk inte så” eller ”känn inte så”. Men Esbjörn tror inte att det är så många som behöver höra de uppmaningarna, och han poängterar att varje människa har rätt till sina tankar och känslor.
– Däremot är det ju alltid så att en annan persons berättelse skapar tankar och väcker minnen också hos mig. Som vänner kan vi dela våra erfarenheter, bara jag inte tar över min väns berättelse eller tycker att min vän bör tycka och känna som jag.

Löften som går att hålla

Första kontakten på länge kan leda till en önskan att göra mycket mer.
– Lovar man, så ska man kunna hålla, säger Esbjörn. Och det är lätt att lova mer än man förmår, så jag tycker att man ska tänka efter innan man lovar. Det är viktigt att inte svika det man lovat. Få saker kan göra så ont som svek.
Ibland kanske man behöver ta något initiativ som involverar fler. Grundregeln är att man inte ska gå bakom ryggen på någon – och sedan kan det vara så att en vän till exempel är så svårt sjuk att hon inte kan ta ställning eller kommunicera behov.
– Det finns situationer där en omsorgskedja är naturlig, till exempel att man i en vänkrets kommer överens om hjälpas åt att finnas till. Då är det bra om man kan koordinera så att stödet inte kommer samtidigt från alla.

– Så finns det situationer där man märker: här räcker vänskapen inte till, den jag talar med behöver någon som står utanför vänskapens krets. Vänskapen tål ju inte allt, den måste bygga på någon form av jämlikhet. Det kan finnas djupt privata saker som den som inte mår bra inte vill att en vän ska känna till, eller behov som kräver behandling och vård. Då får man tänka att jag finns här som vän och att det dessutom behövs någon som har en mer professionell roll.

Lättare att prata och gå
En sak att komma ihåg är att alla människor har sitt att kämpa med både i sin historia och i det som händer nu.
– Vi är både lika och olika, och våra sätt att reagera inför oro, rädsla och sorger är också lika och olika. Våra reaktioner speglar vilka vi är och hur våra liv har varit. I kriser är det inte ovanligt att det vi har varit med om tidigare i livet aktualiseras, inte minst det som vi inte har fått möjlighet att bearbeta. Därför är viktigt att möta varandra med öppenhet och varsamhet.  
Så länge som ”inomhusträffar” hör till det man ska undvika om man är över 70 eller tillhör någon annan riskgrupp, och så länge som höstvädret tillåter det, är det ju också en möjlighet att stämma träff med vänner utomhus.
– Promenader är ett fantastiskt sätt att umgås! säger Esbjörn. För somliga är det ju till och med lättare att prata och gå samtidigt än att sitta i en soffa och prata. Dessutom är det viktigt för vårt allmänna mående att bryta isoleringen. Ju mer man isolerar sig, desto mer isolerad riskerar man att bli, och det kan göra att det blir oerhört tungt. Ibland kan man tänka att det farligaste med det som har hänt i år inte är smittan utan att så många upplever ensamhet. Och tycks inte vara farligt att gå en promenad tillsammans eller att mötas utomhus med avstånd – Folkhälsomyndigheten vill ju ha ut oss! Vi är alla beroende av varandra.

Intervju: Anna Braw