I media, även i Kyrkans Tidning, har vi under de senaste åren kunnat läsa att Svenska kyrkan blivit vänster. Jag som alltid röstat borgerligt kallas nu också vänster, ibland till och med landsförrädare av ytterhögern. Vi lever i en tid då det blivit ”vänster” att stå för en human migrationspolitik, att vilja ha en generös biståndspolitik och att bedriva en aktiv miljöpolitik.
Jag vill hävda att Svenska kyrkan står fast i sina värderingar men att många av våra politiska partier under de senaste åren rört sig åt höger och då har kyrkan hamnat åt vänster. Men det betyder inte att Svenska kyrkan är vänster eller förespråkar någon särskild politisk ideologi. Vi står fast vid vissa värden. Vi står fast vid att det Gud skapat har ett värde. Att vårt uppdrag alltid måste vara att stå på de mest utsattas sida. Att det heliga möter oss i mötet med andra människor, i de storögda varelserna i havets djup, i de sällsynta och spröda blommorna på fjällen. Men det har blivit allt svårare att försvara en kristen världsbild där allt hör samman och är beroende av varandra.
I november 2024 kontaktades Carl Johans pastorat av några studenter som var engagerade i manifestationen för Gaza på Vasaplatsen i Göteborg. Deras manifestation skulle avvisas och rivas. De hade ett antal foton av barn som dödats i Israels attacker men som de nu inte visste vad de skulle göra med. Det var svårt för dem att bara slänga bilderna. Pastoratets församlingschefer beslutade då att under julfastan och julhelgen göra fyra platser i våra största kyrkor med bilderna på barnen.Platser för eftertanke och bön för fred.
För denna stilla manifestation för fred och till stöd för oskyldiga offer i Palestina kallades vi ”hamaskramare” och ”antisemiter”. Detta är naturligtvis inte sant. Men det sades för att misskreditera den sorg och förtvivlan många av oss känner över de många barn som dödades i krigets spår.
Församlingarna tog emot bilderna och åkte med konfirmander till koncentrationslägret Sachsenhausen och judiska museet i Berlin för att påminna om vad vi människor är kapabla till och rusta konfirmanderna att i Kristi efterföljd stå upp för medmänniskan.
Två dagar efter att Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina 2022, kontaktades jag av några svensk-ukrainska kvinnor som ville agera och engagera sig för Ukrainas folk. Pastoratet upplät lokaler för dem och i samarbete med pastoratet utvecklades organisationen Help Ukraine Gothenburg (HUG). Idag är HUG en av Sveriges största organisationer till stöd för Ukraina. Ukrainas rätt att försvara sig med militära medel är självklar för mig, men jag anser samtidigt att vi aldrig får förlora hoppet om fred.
Därför är manifestationer för fred viktiga även under brinnande krig. Krig och upprustning dödar inte bara människor utan förstör också livsmöjligheter för oöverskådlig framtid. Vi måste kunna stå på två ben samtidigt. Man står faktiskt som stadigast då.
I september finns Carl Johans pastorat med som samarbetspartner i Folkfest för fred och klimat, tillsammans med bland annat Svenska Freds och Göteborg & co. Detta är ett uttryck för att vi inte vill överge tanken på att fred är möjlig och att en kollaps av vårt ekosystem kan förhindras. Vi har valt att ställa oss bakom de sex punkter som den brokiga folkfesten samlas bakom. I just dessa ödesfrågor för världen tillåter sig Carl Johans pastorat att samverka med organisationer som vi kanske inte skulle samverka med i andra frågor, för att vi helt enkelt inte är överens om annat.
Tyvärr finns det en rädsla i många organisationer och samfund för samarbeten eftersom man kan komma att förknippas med samverkanspartners ställningstaganden i andra frågor. Det är en rädsla som förlamar den förändring vi så väl behöver. En rädsla som har skapats i ett samhällsklimat där splittring används som en strategi för att vinna egna fördelar och kortsiktiga politiska poänger.
Min fars familj kom år 1946 som flyktingar till Sverige från Sovjetunionen. De hade flytt revolution, kollektiviseringar, arkebuseringar, deportationer och krig. Jag som andra generationens flykting bearbetar fortfarande flyktingens trauman.
Jag är kanske naiv, men grundad i min familjs förskräckliga erfarenheter önskar jag att vi skulle vara många, många fler som kommer samman, oavsett politisk övertygelse för fredens möjlighet och planetens överlevnad.
Anders Leitzinger, kyrkoherde i Carl Johans pastorat i Göteborg
Texten är publicerad i Kyrkans Tidning 2026-08-08
Läs här
