Lyssna

Tillsammans genom sorgen

Fyra mammor har förlorat sina söner, hastigt och oväntat. Ändå måste livet fortsätta men hur?

Den låga oktobersolen gnistrar genom trädens brandgula bladverk in genom fönstret i rummet på samtalsmottagningen i Tumba Kyrka. Solkatter sprider sig på väggarna i rummet.  Här sitter fyra mammor som delar sorgen efter att ha förlorat sina söner. Fyra mammor som haft turen att hitta in i en av församlingens sorgegrupper. Monika, Anna, Sandra och Mia.

Det här är sjätte och sista träffen och det är en märkbart tacksam, berörd och varm känsla i hela rummet. Det byts emailadresser och addas i sociala medier. Någon skrattar åt sin tekniska och digitala oförmåga. Diakonen Jacob tackar för att han har fått leda gruppen och uppmanar dem att hålla kontakten.

- Vi måste ju fortsätta ses, jag vet inte hur jag ska klara mig annars, säger Monika.

Hon berättar att sorgegruppen, som är skräddarsydd av diakonerna Thomas och Jacob för just mammor som förlorat sina barn, har gett henne sån styrka att komma vidare.

- För livet måste ju gå vidare, hur mycket jag än saknar Simon.

På soffbordet står tända ljus och porträttbilder i ramar.  En gullig blond tonårspojke och tre unga vuxna män. Liam, Simon, Svante och Erik. På väg ut i livet, in i äventyret. Så alldeles levande, starka, glada och fina.

- Liam var 13 när han blev sjuk. Han hade en elakartad hjärntumör och redan när den upptäcktes för 1,5 år sedan fick vi veta att den var obotbar, säger Sandra som bor i Grödinge.

Hon berättar hur livet förändrades brutalt från den ena sekunden till den andra. Det var som om någon drog mattan under fötterna på hela familjen och ända sedan den stunden har hon levt i någon slags sorg. Först över sjukdomen, över Liams smärtor, över ovissheten efter operationer och strålning. Och nu över att Liam inte finns kvar.

- Den här gruppen har varit så viktig för mig. Bara vetskapen om att de andra också har förlorat sina barn. Det är en alldeles speciell sorg, som jag tror att det är svårt för omgivningen att förstå…

Anna nickar instämmande. Hennes son Svante gick bort efter ett hjärtstopp i april i år. Han hade genomgått en hjärttransplantation i mars, men tyvärr började Svantes kropp stöta bort hjärtat.

- Jag har levt med en sån stress under många år, eftersom Svante varit sjuk länge. I somras var det som om all min energi, all min kraft och livslust tog slut. Jag mådde inte bra och visste inte hur jag skulle komma vidare…

Vi måste ju fortsätta ses, jag vet inte hur jag ska klara mig annars. För livet måste ju gå vidare, hur mycket jag än saknar Simon.

Monika

Anna vittnar precis som de andra mammorna att stödet från vården och i samhället rent generellt har stora brister. Ingen av dem hade någon koll på att Svenska kyrkan erbjuder stöd i sorgen, det var rena turen att de hittade hit. De tycker att det är synd att vården inte informerar om att Svenska kyrkan erbjuder den här typen av grupper eftersom de är så väldigt läkande.

- De här 6 veckorna har betytt så otroligt mycket för mig. Det är liksom något helt annat att förlora ett barn. Den sorgen…det är bara vi som kan förstå den…vi har liksom en tyst kommunikation. Det räcker med att se varandra så förstår vi precis…här kan jag vara precis som jag är…

Mia instämmer. Hennes son Erik dog efter en vandring på hög höjd i Peru. Han var en äventyrare, bodde i New York och älskade bergen. Han fick höjdsjuka och klarade sig inte. Mia och familjen fick vänta i över två månader innan de fick hem sin son.

- Våren 2025 har varit obeskrivlig tung och svår. Men den här gruppen har stärkt mig väldigt mycket. Det har varit jätteskönt att komma hit.

Sandra tillägger att det också har varit fint för hennes omgivning att veta att hon haft den här gruppen att gå till.

Det är något helt annat att förlora ett barn. Den sorgen…det är bara vi som kan förstå den…vi har liksom en tyst kommunikation. Det räcker med att se varandra så förstår vi precis…här kan jag vara precis som jag är…

Anna

Det börjar skymma och de fyra mammorna lindar in ramarna som rymmer porträtten på sina söner i tröjor och halsdukar för att skydda dem och lägger omsorgsfullt ner dem i sina väskor. Kramar utbyts, tårar och leenden av tacksamhet och löften om att fortsätta ses rundar av sorgegruppens sjätte och sista träff.

Sanna Lundell

Fem tips för dig som känner någon som sörjer

Har någon du känner drabbats av sorg? Här får du fem konkreta tips som gör det lättare att finnas där för den som sörjer.

Ta ansvar för kontakten

Viktigast av allt är kanske att vi inte lägger ansvaret för kontakten på den sörjande. Vi kan undvika att säga ”Ring mig om det är något, jag finns här” eftersom risken är stor att den sörjande inte orkar vara den som hör av sig.

Ta initiativ

Det är bra om vi som stöttar kan vara de som föreslår en helt vardaglig aktivitet. Bjud på fika, kolla på en film eller ta en promenad i all sin enkelhet. Många som sörjer längtar efter en paus i sorgen och lite vanligt liv.

Hjälp till i vardagen 

Det finns många praktiska saker vi kan göra för den sörjande och som ibland betyder mer än ord. Knacka på. Klipp en gräsmatta. Laga en lasagne. Erbjud dig att byta till vinterdäck. Ta med barnen på bio. Hunden på promenad. Vi kan helt enkelt omvandla vår medkänsla till konkreta handlingar.

Bryt tystnaden och var närvarande.

Många känner att det är svårt att höra av sig till en medmänniska som sörjer. Vad ska jag säga? Tänk om det bara blir tyst eller om personen börjar gråta?

Var inte rädd för att du tränger dig på, det gör du inte.

Skicka ett sms. Var inte rädd för att prata om den som har dött. Ha tålamod

Sist men inte minst: sorg har inget bäst-före-datum och det finns ingen normalt eller onormalt lång tid som det tar att sörja. Vissa saker behöver helt enkelt berättas om och om igen, så låt din medmänniska älta det som har hänt, det kan vara en viktig del i att förstå och bearbeta sorgen.