Tauno valde livets väg - mitt i sorgen

Tauno Matarainen, 81, håller upp den blänkande symbolen runt sin hals och frågar mig om jag kan gissa dess härkomst.

– Det är Maltas kors, myntat av de som tog kristendomen till Malta, berättar han.

Tauno har jobbat som vaktmästare i Tumba kyrka sedan 1989, nu är han pensionär men kan inte släppa den ur sikte. Det är den tid på året när havets vågor är som mest dramatiska på Malta. Tauno besökte öriket just innan jul och nästa tur blir redan i februari. Sedan tjugo år tillbaka återvänder han dit som en del av sorgebearbetningen efter sin frus bortgång.

Men historien om den finska kyrkvaktmästaren tar sin början långt tidigare än så.

Som 16-åring började han jobba i en butik i mellersta Finland, vilket gjorde att han sedan utbildade sig vidare till ekonom och blev chef i ett byggvaruhandelslager. Det var där som han träffade sitt livs kärlek Marjatta.

Han berättar varmt om henne.

– Jag minns henne som en livlig människa – väldigt kunnig och självsäker. Hon hade ett gott hjärta och ville se och upptäcka världen, precis som jag.

I 18-årsåldern började han jobba som fotomodell. En galen idé som blev verklighet, enligt honom själv.

– En kollega bad mig att börja söka modelljobb, vilket jag gjorde. Egentligen skulle man vara minst 1,75 (m) som fotomodell men jag var bara 1,70. Det gick bra ändå.

Men Tauno hade en annan idé på framtid för paret.  

– Eftersom vi båda var religiösa människor fick jag ibland känslan att vi kunde åka utomlands för hjälp-och missionsarbete. Att vi då skulle vi finna mer mening i livet.

De flyttade till Sverige och Eskilstuna, där de hittade både arbete och vänner.

– På vår fritid var vi aktiva i den lokala kyrkan och vi började utveckla finskt arbete i verksamheten, fortsätter Tauno.

Som barn drömde han om att bli pilot. Hans pappa var med och krigade i andra världskriget. Tauno berättar hur han som liten brukade be om kvällarna för krigets offer och sin familj.

Han visar mig ett nummer av Botkyrka församlingsblad från april 2009. Förstasidesrubriken är ”Glädje – något att leva på”. Mittuppslaget handlar om Airi Tuomis barnhem i Etiopien. Något som han och Marjatta engagerade sig i. Vänstra halvsidan är författad på finska.

Vad är lycka för dig? 

– Att resa och vandra. Det är då livet är som bäst. Jag har vandrat överallt i världen. Plockat bananer och ananas i Peru – där lärde jag mig mycket om livet. De är lyckliga trots att de inte har någonting annat än vacker natur. I Sverige har vi för mycket, vilket är en källa till olycka. Vi gräver bara efter mer och mer.

Vad betyder hälsa för dig?

– Mycket. Jag har alltid varit intresserad av hälsa och åkt skidor så länge jag kan minnas. Som 16-åring vann jag en skidtävling. I dag går jag 5 000 steg varje morgon och lagar all mat från grunden. Jag skulle säga att jag har levt ett väldigt sunt liv.

Tillvaron i Eskilstuna flöt på och paret började arbeta mer med hjälp-och missionsarbete. Men så vände livet drastiskt. Marjatta blev svårt sjuk i reumatism, därefter astma och hjärtbesvär. Som sjukpensionär jobbade hon trots detta i Svenska kyrkans telefonjour i 11 år, berättar Tauno.  

Det svåraste, vill du berätta om det?

Det blir tyst en stund och det tåras i ögonen på Tauno.

– Det var när Marjatta åkte ambulans för sista gången. Hennes väninna var med och Marjatta bad henne att ringa mig för ett sista farväl. Hon hade sagt att ”om jag inte klarar det, säg till Tauno, att det har varit ett väldigt bra och lyckligt liv tillsammans med dig”.  

Det första året efter Marjattas bortgång var det värsta, berättar han vidare. Men han överlevde, mycket tack vare sitt arbete i kyrkan.

– Vår nuvarande ärkebiskop Martin Modéus jobbade här i Tumba kyrka under den perioden och vi pratade mycket om min sorg. Jag kunde prata med honom om allt. Han besökte mig och blev som en nära vän.  

Vi rundar av samtalet och Tauno Matarainen lämnar över det kan kallar sitt livsmotto till mig – handskrivet på ett ovikt brevpapper.

Alla människor har helt sin egen historia och sina egna liv,

säkert som jag varit med. 

Alla går olika vägar och hamnar på olika ställen,

lever på olika sätt.

Alla är lika mycket värda.

Och det är viktigt att komma ihåg,

bara om man tagit en annan väg betyder det inte att man är oviktigare än någon annan.

Alla går olika vägar,

alla hamnar på olika ställen i livet. 

Stina Bergström