SVT-journalisten jämför sekter med psykiskt våld: ”Då såg jag väldigt tydligt att såhär kan jag inte leva”

Vi träffas på ett kafé i hennes hemkvarter på Södermalm. Anna Lindman, journalist och författare, har precis anlänt med ett tåg från Kalmar efter en filminspelning. Just nu skriver hon på ytterligare en bok om ett mycket tufft samhällsfenomen, som hon inte vill avslöja. Hon beställer ett kaffe och en alldeles för sen lunch, sedan är det dags för frågor.

Du är författare och journalist på SVT där du har gjort flera uppmärksammade program och dokumentärer, bland annat om Knutby för Uppdrag granskning 2020. I tidningen Journalisten beskrivs du som Sveriges främsta journalist i religion och livsåskådningsfrågor. Var har du fått din styrka och modet att ifrågasätta?

– Jag har alltid haft en kritisk blick på det mesta. Det kommer säkert hemifrån, från mamma. Jag kommer från en uppväxtmiljö där det var naturligt att ifrågasätta och där jag fick utrymme att göra det.

–  När det kommer till maktmissbruk är jag lättprovocerad. Jag har en positiv syn på religion, tro och livsåskådning men blir väldigt provocerad när människor missbrukar sin makt i religiösa sammanhang. En tro är något av det finaste en människa kan ha, så när någon blir utnyttjad för detta, blir jag väldigt provocerad.

Du är bokaktuell med ”Det jag trodde var kärlek: en bok om psykiskt våld” (2024), där du jämför en destruktiv relation med sekter, hur tänker du då?

– Jag granskade i många år sekter och träffade avhoppare som inte förstått vad de hade varit med om – att något kärleksfullt och lyckligt blev så destruktivt. De undrade varför de inte lämnat tidigare. Det var ett relationsvåld som jag kände till. Jag skrev en bok om Knutby och gjorde den jämförelsen, där jag började träffa människor som hade samma upplevelser som jag i sitt förhållande. I början känns det som att man har hittat något stort och vackert – man blir kärleksbombad – och slutar träffa sina kompisar. Man vill bara vara med den här personen. Så, vid en punkt så händer något abrupt med gräl som återkommer och man börjar kastas mellan värme och kyla.

Konflikter finns i alla relationer, men var går gränsen till psykiskt våld?

– Konflikter är jättebra, det måste man ha i en frisk relation. Skillnaden går när den ena partnern har kontroll över det, det är den som bestämmer när det är bråk och när det är lugnt och bra – när du som utsatt inte har någon möjlighet att påverka. Det är kränkande, förminskande och kommer att sänka din självkänsla.

Som journalist har du granskat sekter inifrån, bland annat Knutby Philadelphia och Jehovas vittnen. I SVT:s serie ”Gud som haver barnen kär” möter du unga avhoppare ur slutna, religiösa samfund, känner du dig aldrig rädd?

– Det är klart jag har känt mig rädd ibland men det är aldrig så att rädslan har tagit över. Jag har så många modiga kollegor runtomkring mig, vi pratar mycket med varandra. Man jag tänker ändå att det finns så många andra som utsätts för mycket värre saker, som barnen som fastnat i sekter. Att ge dem upprättelse betyder mer.

I Norrbottens-Kuriren (5 augusti 2025) rapporterades det om att den laestadianska rörelsen växer. Där intervjuas två unga, välutbildade kvinnor som utesluter musik, tv-serier och världsliga nöjen ur sina liv – de är emot abort och homosexualitet. Vad tänker du om att den konservativa vågen unga växer?

– Jag är inte förvånad. Det är två utvecklingar som gifter sig med varandra. I osäkra tider när det blåser högervindar, har de dogmatiska trossystemen framgång. Det finns en längtan efter de djupa traditionerna, de stora systemen och de tydliga ramarna. Sekulariseringen i Sverige gick så fort och blev så brutal, så det har varit töntigt att tro. Vi 70-talister valde aktivt att inte ge tron till våra barn. Jag tror därför att det har blivit en sorts andlig längtan, som gör att våra barn inte tycker det är töntigt att gå i kyrkan – för de är uppvuxna i mångkulturella Sverige. Detta sker samtidigt som de konservativa högervindarna växer, vilket blir komplicerat.

Formellt tillhör laestadianerna Svenska Kyrkan, men beskrivs ofta som sluten med stark intern social kontroll. Bör de fortfarande tillhöra Svenska kyrkan anser du?

– Jag jobbade som journalist i Luleå för 25 år sedan. Då intervjuade jag präster i Svenska kyrkan, men min fråga kvarstår – hur kan de formellt fortfarande tillhöra Svenska kyrkan? Svenska kyrkan har inte markerat konsekvent mot deras värderingar.

Du har själv varit i en destruktiv relation, där du kastades mellan enorm kärlek och stark närhet kontra iskyla och våldsamma skrämmande bråk. Hur hittade du styrkan att lämna? 

– Det kom till en punkt när jag såg väldigt tydligt att så här kan jag inte leva. Jag berättade om allt för mina närmsta vänner under en middag, och då insåg jag hur fel allt var.

Hur mådde du när det var som värst?

– Hemskt. Det som är läskigt med bråken, är att de internaliseras i en själv och man börjar tro på det – och då går man sönder. Det enda som kan laga en är att personen blir snäll igen, det som har krossat en. Man är med om något som skrämmer en men mår också dåligt för att man vet att man måste avsluta något som man älskar – det handlar om att göra det mot sin vilja.

Går det överhuvudtaget att tro/ lita på kärlek efter att ha blivit utsatt för psykiskt våld?

– Det måste man men det är svårt. Man förlorar sin egen kompass och vet inte vad som är rätt och fel längre. Att våga älska igen och lita på någon är det enda sättet. Att våga tycka om sig själv på nytt – för det finns ingen som kan laga en.

Stina Bergström