Hej Sanna! Du är journalist, författare och numera min kommunikatörskollega i Botkyrka församling. Var har du fått din styrka och modet att ifrågasätta?
– Jag tror att jag kanske föddes med något slags rättvisepatos. Jag är också en nyfiken och vetgirig person som vill veta allt om allt. Haha, jag minns när Internet och Google kom och min spontana känsla var en enorm tacksamhet över att slippa slå upp i Nationalencyklopedin och springa till bibblan så fort jag ville veta allt om tex Etiopiens statsskick.
Vid sidan av jobbet pluggar du till präst i Svenska kyrkan och föreläser om beroende, medberoende och psykisk ohälsa. Hur hinner du allt?
– Jag prioriterar plugg och jobb just nu. Hinner inte riktigt med mitt sociala umgänge som jag vill, men jag tänker att det är under en begränsad period som mitt liv ser ut så här.
Du pratar ofta om ditt kall in i kyrkan, kan du ta oss med?
– Min kallelse har kommit stegvis. Mina första andliga upplevelser hade jag som femåring. Jag drömde om en ängel som hette Gabriel och jag minns att jag berättade om min dröm för mamma som blev mer eller mindre upprymd eftersom hon tyckte att det var konstigt att jag visste vem ärkeängeln Gabriel var – ingen hade berättat om honom för mig. Jag har alltså alltid haft en stark gudstro, men har vuxit upp i en sekulär familj i ett sekulärt samhälle. Min tro har jag haft för mig själv. Jag har haft svårt att hitta rum där jag kunnat dela den med andra.
– Under 90-talet när jag var tonåring var det jättetöntigt att tro på Gud och gå i kyrkan. Den sekulära normen var väldigt stark. Jag levde ett litet eget halvhemligt liv där jag ägnade mig åt andligt sökande i många olika religiösa traditioner. När jag var 20 år började jag plugga på religionsvetenskapliga programmet i Uppsala trots att jag knappt varit i kyrkan annat än på högtider. För två år sedan upplevde jag ett slags, som jag upplever det, gudomligt uppvaknande och sedan dess har Gud visat mig vägen in till kyrkans värld. Det är dags nu.
Hur var du som liten flicka?
– Jag är uppvuxen med två bröder och var nog lite av en pojkflicka. Jag älskade och älskar fortfarande djur och upplever att djuren i mitt liv hjälpt mig att komma närmre Gud.
Du har själv erfarenhet av medberoende och dess konsekvenser, hur har du hittat styrka mitt i allt det svåra?
– Jag har fått fin hjälp att komma till rätta med mitt medberoende genom tolvstegsprogrammet som ju är ett andligt program där vi ber och lämnar över det vi inte kan förändra till en högre makt. Trots att mitt medberoende inneburit ett stort lidande, så kan jag, så här när jag står ute i tillfrisknandet, verkligen se att Gud har funnits med mig hela tiden, även i det mörkaste.
När SVT-journalisten Farah Abadi intervjuade dig i TV-programmet ”Sverige” beskrevs det som att du under hela ditt liv har omgett dig med ”struliga” människor, håller du med?
– Jag tänker att alla väl är mer eller mindre ”struliga”. Ingen människa är fullkomlig. Vi har alla våra skuggsidor. Det här påminner Jesus oss om i alla evangelier. Att inte döma. Det är jättesvårt i vårt samhälle som är väldigt polariserat och svartvitt just nu.
Har du någon gång ”gett upp” en människa?
– Många gånger… Ibland, ganska ofta faktiskt, så måste man ”let go and let God”.
Du bor på en hästgård utanför Stockholm tillsammans med din familj, vad betyder naturen för dig?
– Väldigt mycket. Djur och natur fyller mig med vördnad och kraft. Det är där jag läker och repareras och fyller på. Helgonet Hildegard av Bingen kallade naturens kraft för Viriditas – den gröna kraften – en gudomlig livsenergi som finns i naturen.
I vår startar du en podcast här i Botkyrka församling med fokus på just sorg. Vad är det som gör att du dras till det svåra?
– Jag tror inte att jag dras till det svåra, jag har nog bara insett vid 47 års ålder att ett mänskligt liv kommer innefatta lidande och sorg. Vi lever i en tid där vi har gömt undan ångest, sorg – ja, allt mänskligt kämpande rent generellt. Jag tror att det är en riktigt usel metod för att trösta, skapa mening och hopp. Jag vill lyfta fram det här lidandet och göra det lika heligt som allt annat i våra mänskliga liv.
Vad är ljuset för dig?
– Ljuset är synonymt med hopp och tillit för mig. Att vakna med en varm, trygg känsla i tillförsikt och varsam glädje är ljuset för mig.
Ditt medberoende gjorde att du hamnade i en djup depression som nybliven trebarnsmamma. I en intervju med Dagens Nyheter (2022-08-01) berättar du om en vardag kantad av panikångestattacker, där du var rädd för att bli galen på riktigt. Du blev apatisk och fick diagnosen utmattningsdepression. Vad betydde tron för dig då?
– Jag var verkligen i ett massivt mörker där och då. Jag kan se nu att min utmattning handlade mest om att jag levde i ett gränslöst medberoende. Där och då hade jag svårt att känna Gud och sörjde det oerhört.
– Men den där depressionen ledde mig in i 12-stegsgemenskapen. En vän drog med mig på ett ACA (Adult Children of Alcoholics)-möte och ljuset började sakta sippra in igen. En annan viktig del av mitt tillfrisknande var Ninna, min häst som jag spontant fick av mina barns pappa när mitt liv var som allra mörkast.
Fanns det någon speciell person som gav styrkan att ta dig igenom allt?
– Många. En sak är säker, Gud tar outgrundliga vägar, så det gäller att hålla hjärtat öppet.
Är försoning alltid möjlig?
– Jag tror det, men respekterar och accepterar att det är en process som måste få ta den tid den behöver. Försoning kan aldrig tvingas fram eller forceras.
På söndag den 23 november kl. 17 i Tumba kyrka är det mässa med kyrkoherde Beatrice där du är inbjuden gäst, vad kan vi förvänta oss av samtalet?
– Jag hoppas att jag kan bjuda på en berättelse om hur det känns att vara ”under ombyggnad”, att vara mitt i livet och kasta allt över bord och ge sig ut på öppet hav i fullständig tillförsikt och glädje.
Stina Bergström