Ylva Eggehorn har dykt upp i mitt liv när jag som mest behövt henne. Hennes ord har kommit genom psalmer, genom dikter jag fått i läxa när jag gick i gymnasiet, på bibliotek när jag var ung, vilse och full av frågor om vad det skulle bli av mig. Tröst. Riktning. Kallelse. Lust. Att gå mot strömmen utan att behöva kämpa. Att tro på Gud trots att ingen annan verkar göra det. Vägra underordna sig normen. Det är några av de hoppfulla intryck Ylva Eggehorn gjort på mig genom åren.
Nu är jag inbjuden till Hannahgården som – ska det visa sig – ligger bara ett stenkast från där jag bor. Hannahgården är en märkvärdig plats. Det känns som om tiden djupnar där. Georg och Ylva Eggehorn köpte det gamla missionshuset 1972 för att de hade en dröm om en plats för gemenskap, andlig fördjupning, vila och frihet att skapa. Det blev ett centrum för det som skulle komma att kallas Jesusrörelsen; den kristna grenen av 1960- och 70-talens alternativa ungdomskultur
- Första åren gästades vi av tusentals personer. Georg fick säga upp sin från sin lärartjänst för att kunna ta hand om alla som kom hit. Det fanns ett sånt otroligt stort behov av solidaritet och vår öppenhet för andliga erfarenheter och det enkla livet mitt i naturen. Och av att få skratta och sjunga, säger Ylva och ler.
I höst är Ylva aktuell med boken Sången underifrån, en roman om den här tiden, om frihetsrörelserna som växte fram samtidigt med Ylvas och Georgs Hannahgården.
- Hela den rörelsen var en rungande protest mot materialismen som följde med välståndet efter andra världskriget.
Ylva värjer sig mot att bli etiketterad. Jesusrörelsen var aldrig hennes egna ord om den gemenskap som hon och Georg var upphov till. Att överhuvudtaget låta sig placeras och begränsas har aldrig varit Ylvas melodi.
- Jag har alltid känt mig lite utanför, udda. Och jag har ändå alltid vetat vad jag vill, vem jag är. Om man inte passar in någonstans så kan man vara en brygga mellan världarna, säger Ylva och hennes ögon gnistrar genom ljuslågornas sken i biblioteket på Hannahgården.
Hon var bara 13 år när hon fick ge ut sin första diktsamling Havsbarn på Bonniers efter att ha medverkat i Hylands Hörna som 12-åring och därefter blivit geniförklarad på tidningarnas löpsedlar. När hon var 20 år gav hon ut diktsamlingen Ska vi dela och kom ut ur Jesus-garderoben. Plötsligt blev hon ”den kristna poeten”. Ska vi dela sålde i 24000 exemplar och säger mycket om den andliga törst som fanns och troligtvis alltid har funnits.
- Jag växte upp i ett vanligt hem i Stockholms södra förorter. Där fanns mycket kultur och engagemang i tidens frågor men inget prat om Gud. Ingen vettig människa trodde på Gud där jag växte upp.
Men Gud trängde sig på. Gud hittade Ylva i hennes rum om nätterna när hon inte kunde sova. Som en varm, klok, mogen blick. Ordlös. Det kändes som kärlek. Till en början var hon inte alls förtjust i de nattliga besöken.
- De var en klar störning. Jag tyckte att jag hade en välordnad, rationell världsbild, jag hade språk för allt. Det stämde inte med någonting av det jag hade byggt upp. Jag hoppades att det skulle gå över. Men det gjorde det inte. Jag pratade inte med någon om det. Det var en ensam, långsam och mycket motvillig process där jag började känna någons slags dialog uppstod inom mig. Signalementet började stämma. Jag förstod att det var Jesus.
Hon har aldrig begränsats av sin tro. Hon har kommit från sidan och har aldrig strävat efter någon rankingplats i de kyrkliga hierarkierna.
- Jag har språket och musiken med mig, det är min gåva. Jag tror att det är därför som jag har ett oneurotiskt gudsförhållande, menar Ylva Eggehorn.
Det skymmer och åkrarna utanför Hannahgårdens fönster sveps in i oktoberdimma. Vi dricker ur våra tekoppar, blåser ut ljusen och konstaterar att vi ju alldeles snart ses igen.
16/11 kommer Ylva Eggehorn till Botkyrka kyrka. Hon ska medverka i ett samtal under Stilla timmar.
Eftermiddagen börjar 15.00 med andakt ur Pärlornas sånger.
Runt 15.30 presenterar Ylva Eggerhorn sin senaste bok Sånger underifrån och Peter och Emma leder ett boksamtal kring avsnittet Att läsa världen en gång till.
Vi fortsätter i en stunds tystnad och avslutar med ytterligare en andakt ur Pärlornas sånger innan klockan blir 18.00.
Var inte rädd. Det finns ett hemlig tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.”
Ur Psalm 256 Var inte rädd
Text: Ylva Eggehorn 1972
Musik: Lars Moberg 1974
Text och foto: Sanna Lundell