Hej Alexandra! Du är journalist, författare och dramatiker. Snart kommer du till Tumba kyrka för att föreläsa om din bok Var är papporna? Vad är det för pappor vi möter i boken?
- I Var är papporna? möter vi män av kött och blod, inte karikatyrer eller klichéer. Pappor som älskar, längtar, förlorar, misslyckas och försöker igen. Män som ärrats av våldet och i vissa fall reproducerat det men också drömmen om att bryta arv och mönster. De är pappor från Sveriges mest utsatta områden, men också från andra sidor av världen – män som vill vara närvarande, föredömliga fäder men som saknar både språk och stöd för sin sårbarhet.
I din förra Augustnominerade bok Mammorna möter vi mammor i Sveriges mest utsatta områden. Men "Var är då papporna?" var den ständiga frågan du fick då du talade om boken – känner du efter alla dessa samtal med män och papporna att du har fått svar?
- Jag har fått många svar och gripande berättelser om deras förluster och försök till förlåtelse och försoning. Jag har förstått att de inte alltid är frånvarande för att de inte bryr sig – utan för att de själva ofta växt upp utan fäder, utan förutsättningar och förebilder, utan ett språk för kärlek. Deras tystnad är en sorg i sig. Men bakom den tystnaden finns pojkarna som verkligen vill bryta tystnaderna men alltför ofta känner de att nyanserna inte ryms i medierna.
Att läsa de här intervjuerna med männen/papporna är starkt. Pappor som inte har haft möjlighet att unna sig dyra terapitimmar utan ensam tacklat trauman, mer komplexa än vad som är greppbart för en vanlig människa. Fick dessa samtal dig att förstå din egen pappas val?
- Ja, kanske mer än något annat. Min egen pappa var ett frihetsälskande krigsbarn som förlorade sin far redan som liten. Min pappa var en generös charmör och flykting, en arbetare och äventyrare som dessvärre flydde ansvarets bojor. Genom papporna jag mötte började jag förstå honom och hans bevekelsegrunder. Hans flykt var också en flykt från smärta och trauman. Många av männen jag intervjuade bar på samma sår. I deras berättelser hörde jag min egen pappas eko.
Du skriver att Sverige har blivit värst i Europa när det kommer till dödligt våld bland unga människor. Men du tycks ändå se strimmor av ljus i horisonten. Berätta!
- Ljuset bor i de unga män som vägrar upprepa historien. Jag ser pappor som stannar. Män som vågar gråta, tala, förändras. Jag ser lärare, präster, poliser och eldsjälar som vägrar ge upp. Ljuset bor i varje pojke som trotsar den destruktiva maskuliniteten och väljer kärlek framför hat och våld och kriminaliteten som nödutgång. Ljuset bor i försoningen och förändringen.
Din bok om Papporna sätts nu upp igen på Dramaten med nypreminär den 14 januari 2026. Hur känns det?
- Det känns magnifikt – inte så mycket för min egen skull, utan för deras. Att pappornas röster och berättelser med all den komplexitet som genomsyrar dem och som sällan hörts i offentligheten, nu får ljuda på Sveriges nationalscen är en upprättelse. Det visar att deras liv, deras kamp och kärlek är värd teaterns ljus och publikens stående ovationer.
Våld går i arv säger du, precis som Astrid Lindgrens ”Våld föder våld”. Men som världen ser ut i dag med män, pappor, som regerar och skapar krig och elände – skulle världen bli god om fler kvinnor ägde rummen?
- Jag tror världen skulle bli mer mänsklig, medmänsklig, om både kvinnor och män delade de trygga rummen, makten och ansvaret. Men jag tror också att världen behöver mer av det som klassas och kodas som feminint – empatin, omsorgen, förmågan att lyssna. Jungfru Maria är för mig symbolen för det. Hon var och är allas moder utan att göra skillnad på människor och människor. Maria som födde, fostrade och följde sin son Jesus hela vägen ända till korset. Men jag vill också lyfta Josef – bonuspappan som stod bredvid, den tyste, trofaste fadern som visade att man kan vara man utan att dominera. Båda inspirerar mig i arbetet – Maria i kampen för mammorna, Josef i kärleken till papporna. Och givetvis den allsmäktige fadern- som är där men inte alltid där enligt papporna.
Problematiken med krossade framtidsdrömmar, kriminalitet och social utsatthet är komplex. En problematik som är högst närvarande här i Botkyrka. Hur bryter vi trenden?
- Vi bryter den genom att börja lyssna, inte peka och döma ut. Genom att skapa mening, möjligheter och mötesplatser. Genom utbildning, arbete, kultur och kärlek. Genom att se varje barn som ett löfte, inte ett problem. Framtidstron föds när någon tror på en.
Vad kan krossade framtidsdrömmar och hopplöshet göra med människor, med de unga?
- Hopplöshet är en tyst död. När drömmarna krossas fylls tomrummet av frustration och vrede. Vrede kan bli våld. Men hoppet är starkare. Hoppet är det som får människor att resa sig ur ruinerna. Därför måste vi tala om framtidstro och potential – inte bara problem.
Det finns områden i Botkyrka som klassas som utsatta eller särskilt utsatta områden av Polisen. Ett område där det har skett skjutningar och där unga oskyldiga människor har dött. Hur skapar vi framtidshopp även här?
- Genom att skapa närvaro. Genom att vuxna stannar. Genom att föräldrar involveras. Att kyrkan, skolan, civilsamhället och kulturen och politikerna tar plats – inte bara när något hemskt hänt. Genom att barn ser vuxna som älskar, arbetar, drömmer och förlåter. Framtidshopp föds när barn ser vuxna som tror på dem. När samhället inte bara skriker för hårdare och längre straff utan också försöker rusta barn med förutsättningar och lika villkor och vägar ut från brottsliga banor.
Vad mer kan Svenska kyrkan göra för de mest utsatta?
- Kyrkan kan vara den famn som samhället saknar. Den som ser, lyssnar och lindrar. Kyrkan kan tala om förlåtelse utan att ursäkta, om kärlek utan villkor. Den kan vara som Maria – mild men modig – och som Josef – stilla men stark. Den kan öppna dörrar för alla som står utanför. Svenska kyrkan som jag har besökt genom decennier och runtom i världen - nu i veckan Svenska Kyrkan i Fuengirola på Spanska Solkusten - gör ett fantastiskt jobb för att minska polariseringen och väva samman människor.
Du är själv uppvuxen i Rinkeby. I en tidigare intervju med Nyhetsbyrån Järva pratar du mycket om att du älskade orten i barndomen, sedan skämdes du men inte nu längre. Vad har du tagit med dig från uppväxten?
- Jag har tagit med mig modet att kämpa för mina och andras mänskliga rättigheter och värdighet, vikten av att tala och kärleken till orden som öppnar världar. Under hela mitt liv har folk försökt tysta mig men orten gav mig en outröttlig kämparglöd och motståndskraft. Jag transformerade skammen för min existens, min röst, min bakgrund till styrka.
Vilka positiva aspekter finns det med att växa upp i förorten?
- Förorten lärde mig solidaritet. Delad sorg och gemensam glädje. Humor som överlevnadsstrategi. Förorten lärde mig att världen inte är svartvit, utan skimrande mångfärgad. Rinkeby lärde mig att se med hjärtat och lyssna på dem som ingen annan lyssnar på. Det är därför jag har skrivit allt från boken ”Taxi” till ”Mammorna” och "Var är papporna?” Och gjort SVT-serier som ”Vi kallas tiggare” och ”Mammorna i våldets skugga” och ”Vad är det för fel på grekerna?”
Har du några förebilder?
- Mina förebilder är de starka kvinnorna i min släkt – min mormor och min farmor - både Sofior, min mamma Hrisoula, min dotter Melina, mina systrar Sofia och Dimitra. Men också den heliga modern och alla de mammor och pappor jag mött i mitt arbete och som aldrig ger upp och fortsätter kämpa - inte bara för sitt eget bästa utan för mänskligheten.
Så, var hittar vi dig härnäst?
- Just nu kan ni se mig i TV4:s Förrädarna där jag tvingas praktisera motsatsen av allt jag har predikat i hela mitt liv. Och så följer jag min pjäs Var är papporna? som har nypremiär på Dramaten den 14 januari 2026. Jag gör en egen talkshow /podcast - Alexandras Talkshow där samtalen får ta tid - följ på Spotify och YouTube och möt alltifrån Carl Bildt till Clark Olofsson. Jag skriver, reser, föreläser och lyssnar. Och jag fortsätter min livsuppgift: att ge röst åt de som aldrig blivit hörda. Att kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati. Idag prisas jag här i Aten av presidenten för mina 30 år i mänsklighetens tjänst.
Så spännande! Du är varmt välkommen till Tumba kyrka!
- Tack – jag ser fram emot att mötas i samtalet, i värmen, i tron på människans förmåga att förändras.
Stina Bergström