Med hjärta för människor och konsten

Beata Konars konstnärskap präglas av en stark tro på berättelsens och bildens förmåga att få oss att stanna upp. Sedan i början av 1990-talet har Konar arbetat med alltifrån dokumentärfilm och kortfilm till journalistik, barnböcker och produktion. Jag undrar vad hon är mest stolt över i sitt yrkesliv?

– Att jag alltid jobbar med hjärtat. Och att jag har vågat fortsätta med mitt arbete trots det motstånd som jag mötts av. Jag har fått kämpa hårt för att göra mina filmer och fått många avslag genom åren.  

I en av sina dokumentärer ”Olga – en liten film om ensamhet” (1998) riktas kameran mot en ensam kvinna på ett servicehus. Dokumentären belönades med Kommunalarbetarens kulturstipendium ”För att ha gett de gamla och ensamma en röst.” Hon berättar om hur dokumentären blev till.

 – Jag jobbade extra på ett servicehus under min studietid och blev så tagen av att när man kom in till en människa där, så fanns det ingen annan i rummet. Det var ensamheten personifierad. Olga var poetisk i sitt sätt att tala och vi hade samma bakgrund. Jag skulle filma hennes vardag men hon blev sjuk och kunde bara ta sig upp och tillbaka till sin säng. Jag förstod hur liten hennes värld hade blivit.

Ett återkommande drag i Beatas sätt att arbeta är att börja nära. En människa. En familj. Ett vardagsliv eller ett konkret problem. Därifrån öppnas frågor som är större än den enskilda berättelsen. Hennes senaste film Minnesmetaller (2019) handlar om en pensionerad ingenjör som kämpar med att anpassa sig till det nya digitala samhället. Jag undrar var hennes intresse för människor kommer från?

– Jag har alltid känt att jag lever lite vid sidan av. Att jag lever mycket i mitt huvud. Jag kommer själv från ett annat land och kultur. Därav har jag aldrig tillhört normen. Sedan är jag genuint intresserad av att förstå andra människor och kanske också genom dem förstå mig själv. Jag vill komma bakom ytan och fasader och visa hur det egentligen står till.  

Kyrksalen i Tumba kyrka kläds i dag av hennes verk som ingår i utställningen ”Intryck gör avtryck”. Det är starka, detaljerade målningar. Ofta föreställande kvinnor, som hämtade ur hennes eget skissblock. Hon beskriver processen med att rita som ett sätt att lugna sitt eget nervsystem.

Det låter terapeutiskt?

– Ja, verkligen. När jag gör film och skriver så blir det mer undersökande. Att rita är ett sätt för mig att slappna av. Det handlar om att sammanfatta och bringa ordning i kaoset inombords, förklarar Konar.  

I ditt journalistiska arbete pratar du ofta om gränsen mellan att berätta om verkligheten och att göra verkliga människor till innehåll. Vad drar du den gränsdragningen?

– Jag har själv avstått från en del projekt där personen jag ska intervjua inte förstått konsekvenserna av att bli medialt berättad om. Media jagar vittnen och folk som är traumatiserade – att få dem att berätta vad de sett och upplevt. Det kan göra att de mår jättedåligt. Gränsen har genom åren också förskjutits genom den digitala utvecklingen med sociala medier, vilket gör det hela mycket problematiskt.

Vad är lycka för dig?

– Att känna harmoni och att ingå i ett sammanhang. Att få vara med människor jag älskar och att göra det som jag tycker är viktigt.

Den 1 oktober inleds konstutställningen i Tumba kyrka. Hon hoppas på att öppna upp ett samtal mellan henne och publiken.  

– När jag ritar så är det ytterst privat. Jag tänker inte att någon annan ska titta. Nu när jag ställer ut så förväntar jag mig en nyfiken blick tillbaka, om vad bilderna kan väcka för tankar och känslor hos någon annan, vilka samtal som kan uppstå.

Beata Konars konst kommer att visas i Tumba kyrka 1/10–25/11. Den 18 /10 blir det ett samtal mellan henne och präst Lacra von Schedvin kring konsten som berör, inför publik och med publik.

– Vi vill att publiken också ska delta i samtalet, ställa frågor och berätta om sina upplevelser av konsten som berör, avslutar Lacra von Schedvin.

Text och foto: Stina Bergström