Lacra aktuell med bok om kronisk smärta: ”Jag hade omänskligt många panikattacker på nätterna"

- Välkommen till Italien, säger Lacra.

Hon blickar ut mot de rosa vildblommorna som förgängligt lutar sig mot de enorma klängväxterna. Vi befinner oss i Edvard Andersons växthus i Bergianska trädgården i centrala Stockholm. En plats som samlar växtlighet från hela världen. Brisen av medelhavsvärme sänker sig och Lacra slår sig ner på en bänk i regnskogen.

Hon bläddrar i utkastet till sin bok Tro, hopp och smärta, som handlar om hur det är att leva med kronisk smärta. Boken är baserad på hennes samtalsgrupp med människor i församlingen som, precis som hon, lider av just detta.

- Det känns overkligt och väldigt stort. Att jag kan skriva trots att jag inte är svensk. Jag har alltid fått höra motsatsen. Det är mina tankar, ord och känslor som har fått ta form, vilket gör mig otroligt glad och stolt.

Det var här som hon fann återhämtning tiden efter bilolyckan, som inträffade då hon fortfarande var präststudent på Teologiska högskolan i Stockholm.

Hon skulle passera övergångstället till Brommaplan, med en blå hortensia i handen. Helt ovetandes om vad som snart ska hända.

Hon råkade ut för en bilolycka.

- En lastbilschaufför såg mig inte och körde på mitt vänstra ben. Smärtan var obeskrivligt hemsk. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Jag minns bara fragment av händelsen, säger hon.

Lacra får något mörkt i blicken.

Men historien om Botkyrkaprästen tar sin början långt tidigare än så.

Du är präst och samtalsterapeut i Botkyrka församling, där du har jobbat i nio år. Har prästyrket alltid varit ditt kall?

- Jag är född och uppvuxen i ett religiöst hem i Rumänien. I ortodoxa kyrkor var det förbjudet med kvinnliga präster. När jag var fem-sex år dog min papegoja, så då hade jag en begravning för den. Alla barn i kvarteret var där. När jag kom hem så frågade pappa hur det hade gått och sa att om jag vore en pojke så kunde jag ha blivit präst. Redan då tänkte jag högt, att det kommer jag bli ändå.

Som liten vägrade hon att gå till förskolan, i stället var det baletten som gällde.

- Jag började i balettskolan som femåring. Det som tilltalar mig i baletten är att jag där kan dansa själv och inte behöver någon annan för att utföra mitt jobb. Det är frihet, berättar Lacra.

Du hade änglavakt och klarade bilolyckan men en tuff tid väntade därefter med sjukhusbesök och flera operationer. Hur var det som värst?

- Då ville jag bara dö. En period hade jag omänskligt många panikångestattacker på nätterna. Kroppen var i chocktillstånd. Vad är meningen med att jag ska leva när jag har så ont överallt, konstant? Smärtan tog all energi och tankeförmåga. Den tog allt från mig. Det blir som att man sitter fast i smärtan, den kväver en.

Vad betydde din son för dig under den här tiden?

- Väldigt mycket. Han sov på sjukhuset och såg det friska som fanns kvar i mig. När jag så småningom började må lite bättre så fick jag en rullstol, vilken jag också höll gudstjänster i. Olyckan skedde i februari och jag var tillbaka på skolan i augusti. År 2013 prästvigdes jag. Sammanlagt blev det trettiosex operationer i bara benet, sedan olyckan.

Hon startade en samtalsgrupp för de med kronisk smärta i Botkyrka församling med start i februari 2023, vilket lockade människor i alla åldrar.

- Man är ganska skör som första ballerina. Jag blev förvånad över att så många människor kom dit. Det var mest kvinnor men också män med olika former av kronisk smärta som fibromyalgi, feldiagnostiserad cancer, förlossningsskador, MS, reumatism och artros. Den yngsta deltagaren var 28 år, säger Lacra.

Hon berättar vidare att majoriteten av deltagarna inte hade känt stöd av vården. Något som gjorde det extra viktigt att synliggöra deras berättelser i boken Tro, hopp och smärta, enligt Lacra.

Hon anser att förståelsen för de med kronisk smärta måste öka i samhället.

- Jag är fortfarande i dag inte smärtfri men det finns olika frekvenser av smärtan. Den påverkar hur trött och stressad jag är. Jag kan till exempel få riktig panik bara av att jag har glömt Alvedonen hemma. Däremot skulle jag aldrig låta smärtan vinna, säger Lacra.

Åter till den ljusa morgonen som präststudent. Hon beskriver det som ett före och ett efter.

- Jag hamnade i koma när ambulansen anlände och hade så fruktansvärt ont, vilket gjorde att jag svimmade av och vaknade inte på tre dagar. De visste inte om jag skulle överleva men det gjorde jag, då amputerade de mitt vänstra ben.  

Hon andas in regnskog. Det doftar daggdroppar och orkidéer.  

- Det jag har varit med om ger en annan syn på livet. Vi är så utsatta i varje sekund och vi kan dö när som helst. Medvetenheten blev mer påtaglig efter olyckan. På så sätt gav den mig också liv och insikten om att man inte behöver vara sjuk eller gå ut i krig för att livet ska förändras hastigt – utan det kan hända vem som helst i den mest oväntade stunden.

 Text och foto: Stina Bergström