Julian, 20, valde kyrkan framför gängkriminaliteten: "Vi har en kultur i orten där det alltid finns en vuxen som kan ta över"

Som femtonåring började han skriva på sin debutbok ”Skriket från gatan” (2024) som handlar om nyrekryteringen av unga. Han intervjuar gängkriminella, poliser och politiker för att söka svar på vår tids kanske största samhällsutmaning. Det finns ett möte med en mamma, vars son hade blivit skjuten, som skakade om inombords.

– Jag blev bjuden hem till henne. Hon visade mig hans rum och allt var precis som när han lämnat. En obäddad säng och kläderna låg orörda. Hon började skrika och gråta hejdlöst – och såg sig själv som problemet. Hon berättade att han hade haft svårt i skolan och drogs in i kriminaliteten. Det är en mycket sorglig historia, berättar Julian.

Vi möts i Alby, platsen där han är född och i dag fortfarande bor. Slogans om att betongen ska leva och att hit är alla välkomna, klär gator och torg. I centrum sitter två små pojkar som dricker Dr. Pepper och äter chips. En äldre man går runt i cirklar och söker efter pant. Klockan är tio på morgonen.

Julian ser en förändring i samhället sedan han växte upp.

– Alby var en trygg plats när jag växte upp, en plats där alla känner alla. I dag möter jag barn och unga som beskriver det som en otrygg plats, där rekryteringen in i de kriminella nätverken pågår dagligen, berättar han.

På högstadiet började hans klasskamrater skolka från lektionerna, tills de inte syntes till mer. Julian berättar att han själv var nära att dras med i gängens propaganda.

– De visade mig ”cashen”, vilket var lockande men så började jag reflektera – är det verkligen såhär jag vill leva? En vän till mig sa att han är glad bara han lever tills nästa dag. Det var en varningsklocka för mig. Jag har alltid haft bra resultat i skolan och en god relation med min familj – varför ska jag riskera allt detta?

Det var konfirmationen som lade grunden till hans engagemang för Svenska kyrkan. I dag är han vikarierande ungdomspedagog i Ljusets kyrka och arbetar förebyggande mot nyrekryteringen unga. 

Regeringen vill se en sänkt straffbarhetsålder, som betyder att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse för vissa allvarliga brott. Vad tycker du om det?

– Det är väldigt problematiskt att sätta så unga barn i fängelse, när de låses in med andra brottslingar som de börjar se som sina förebilder. När de släpps ut – kommer de då anpassa sig till samhället? Jag tror inte det. Jag tror i stället på att börja arbeta förebyggande från början. Kombinationen av en bristande skolgång, dåligt ekonomiskt stöd och dålig anknytning gör att man är i riskzonen för att hamna i kriminaliteten.

I ett tidigare avsnitt av Skavlan (22/1) berättar häktespastor Olle Jonasson att våra barn i orten är föräldralösa. Precis som barnen i krigets Uganda, där han har mött barn i liknande situationer. Vad tänker du om det?

– Jag skulle inte säga att de är föräldralösa, utan vi har en kultur i orten där det alltid finns en vuxen som kan ta över. Det finns alltid goda grannar och släkt. Om ett barn är föräldralöst så skulle en annan familj hoppa in. Jag förstår resonemanget men kan inte hålla med.

Det finns ett möte med en barndomsvän som han minns lite extra, i samband med att han intervjuade henne till boken.

 – Vi träffades på Albyberget och hon sa att hon ”tuggar” i centrum. Hon beskrev att hon inte fick hjälp i skolan, hade många diagnoser, en familjebakgrund som präglades av problem – hon hade tappat tilliten till samhällssystemet totalt. 

Julian berättar att de har gått i samma skola sedan sexårs och att han minns henne som glad, busig och retsam.

– Nu var hon likblek, utmattad och trött. Jag kände inte igen henne. Hon sa så här till mig: ”Jag älskar gatan. Jag kommer göra allt på gatan och det är gatan som får mig att må bra.”

Men går det att skylla allt på samhället?

– Nej, såklart inte. Mycket ansvar ligger också i hemmet och familjen. Tyvärr finns det en brist på familjeansvar hos vissa – de föräldrarna har många gånger sökt hjälp men fått den för sent. En bristande skolgång, dåligt ekonomiskt stöd och dålig anknytning är faktorer sin gör att man är i riskzonen för att hamna i kriminalitet, menar Julian. 

Vad är det mest smärtsamma du har varit med om i ditt liv?

– En väldigt nära vän till mig sedan tio år tillbaka lockades in i kriminaliteten. Svårast för mig var att värdesätta den vänskapen. Någonstans valde jag ändå att backa – det var tufft för vi stod varandra så nära. Det händer att jag ser hans föräldrar här på gatorna i Alby. Han sitter idag fängslad på livstid. 

I framtiden vill Julian fortsätta jobba med dessa frågor – kämpa för ett Sverige, Botkyrka och Alby, fritt från våld. Kanske ska han starta eget eller bli statsminister, som en av hans lärare föreslog.

– Haha, jag har inga planer på att ge mig in i politiken men vill fortsätta skapa förändring för barn och unga på heltid, avslutar Julian.