Från hemlös till politiker - Marit vill hjälpa människor ur utsatthet

Marit och jag möts hastigt i Tumba kyrka när hon är där för ett möte med kyrkorådet. Vår diakon Thomas Nilsson presenterar oss för varandra och säger att Marit har en viktig livsberättelse som vi borde skriva om. Hennes kalender är fulltecknad med åtaganden, så det var inte helt lätt att hitta en tid för en fredagsintervju, men nu är vi här. Solen skiner, körsbärsträden blommar och vi sätter oss på Tumba kyrkas vackra innergård och dricker kaffe.

Det finns en sorts jordad lycka över Marit, som om hon har hittat hem och äntligen får ägna sin livskraft åt det hon var ämnad för: att, genom sitt politiska engagemang, förändra det hon kan så att fler svaga och utsatta människor får hjälp.

Jag undrar om hon för 20 år sedan hade kunnat tro att det var det här livet med påverkansmakt och engagemang som väntade?

– Om någon skulle ha berättat för mig då när jag var på botten, hur mitt liv skulle bli så hade jag inte trott dem.

Marit föddes i Norge. Hennes första tid i livet minns hon som lycklig. Men när hon var sju år dog hennes pappa oväntat av en hjärntumör. Han hade också brottats med ett alkoholberoende.  

– Det var 1972 och på den tiden skulle man skona barn från sorg och död, så jag fick inte vara med på hans begravning. Mamma sa att pappa var borta, men det var helt normalt för han var maskinchef på ett fartyg och var ofta borta tre–fyra månader i sträck.

Månaderna efter pappans död minns Marit ingenting av, hon måste ha varit i någon slags chock.

– Mina föräldrar var båda från norra Norge. När pappa hade dött ville mamma flytta tillbaka till Harstad. Det ligger långt norrut alldeles i början av Lofoten. Så på bara några månader hade jag förlorat allt, min pappa, mitt hem och min friska mamma.

För kort efter pappans bortgång och flytten fick Marits mamma parkinsons sjukdom. Marit fick som liten flicka växa upp alldeles för snabbt, axla ett för tungt ansvar och hon fick aldrig sörja de stora förluster som hon varit med om.

Sommaren mellan sexan och sjuan mötte Marit Normasdotter för första gången droger. Hon var bara tolv år när en äldre kille bjöd henne på amfetamin för allra första gången.

– Det var på sommarlovet mellan sexan och sjuan. Han hade rullat in amfetamin i en liten kula av cigarettpapper, som en liten ärta bara. Det var så enkelt att svälja. Efter femton-tjugo minuter mådde jag så otroligt bra.

Amfetaminet blev snabbt en potent flykt från den ansvarstyngda vardagen med en sjuk mamma, odiagnostiserad ADHD och den tunga obearbetade sorgen Marit gick och bar på. Marit som också under sin skolgång haft svårt att sitta still och koncentrera sig fick också en skjuts i skolarbetet. Betygen blev bättre, Marit var utåt sett gladare, så ingen vuxen misstänkte någonting.

–  Men efter bara två år eskalerade mitt missbruk och jag började injicera. Allt kretsade kring amfetaminet och jag började göra brott för att drogerna tog över mitt liv helt enkelt.

I nian kom en vändpunkt. Marit blev gravid och hon lyckades hålla sig drogfri under hela graviditeten och amningsperioden. Men kort efter att hon slutat samma tog drogerna snabbt överhand igen. Sonen blev placerad i fosterhem och livet rasade igen. Polisen var efter henne i Harstad och det var svårt att få tag på amfetamin så Marit Normasdotter flyttade till Stockholm där hon blev hemlös. Hon försörjde sig genom inbrott och stölder och så småningom rasade precis allt. Hemlös, drogberoende och kriminell.

– Jag fick fyra fängelsestraff på två år. Det blev min räddning. Jag hade aldrig tidigare gjort något seriöst försök att sluta med droger. Jag trodde att livet skulle bli så tråkigt utan amfetamin. Att bli en Svensson med inrutat liv var en mardröm för mig. Jag ville känna mig fri och slippa ta ansvar.

Men tiden i fängelset visade att det i själva verket var tvärtom. Det är där någonstans perspektivet skiftade. Inte över en natt, men tillräckligt för att hon ska börja se vad frihet faktiskt är.

– Innan jag blev drogfri satt jag fast i allt. Det var drogerna som bestämde över mitt liv. Nu märkte jag att ju mer ansvar jag tog för mig själv och mitt mående, desto större frihet fick jag. Jag insåg att om jag ville bli fri så måste jag bli drogfri.

När Marit satt inne för sista gången hittade hon för första gången en längtan efter att bli drogfri.

– Jag var så trasig och trött. I kroppen och i själen. Jag kände att om jag fortsatte med drogerna så skulle jag inte överleva.

Marit fick göra en behandling och blev drogfri. Kvar blir något annat. Något stillsammare, men större. Sedan dess har hon ägnat sitt liv åt att gottgöra, ställa till rätta och att hjälpa andra som sitter fast i beroende och psykisk ohälsa. Hon är engagerad politiskt i både kommun, region och kyrka. Hon utbildade sig till behandlingspedagog på Tollare folkhögskola, arbetade länge med behandling för beroende – och idag möter hon människor där livet skaver som mest, som kyrko- kommun- och regionpolitiker i Botkyrka.

- Jag brinner för diakonin här i Botkyrka församling. Det bästa med mitt liv är mångfalden av människor jag möter, möjligheten att göra saker och att få komma hem, sjunka ner i soffan, och känna mig helt lugn och trygg. Livet är inte problemfritt, men nu är det hanterbart. Tidigare var jag livrädd för att vara ensam. Idag är det så skönt, jag kan njuta av ensamheten. Det är härligt att komma hem och stänga dörren till min lägenhet efter en lång dag.

För att bearbeta sin brokiga, dramatiska livsberättelse har hon skrivit självbiografin tillsammans med Torbjörn Granrot (Lava förlag): ”Jag har ett monster som bor härinne”. En hoppfull berättelse om att ta sig upp från det absolut mörkaste, om att ha förlorat allt, men vinna livet.

Kaffet har kallnat och Marit måste skynda vidare i det vackra vårvädret. Nya möten väntar, kampen för att ge alla människor ett liv i värdighet fortsätter.

Sanna Lundell