I en av Europas mest sekulariserade regioner söker sig nu allt fler ungdomar till kyrkan. De vill konfirmeras. Döpas. Vara med. I Stockholms stift pratar man till och med om en slags “konfaboom” .
Också här i Botkyrka märks förändringen tydligt. Våra läger blir fullbokade och fler tonåringar väljer själva att döpas. Det handlar inte längre bara om tradition eller familjeförväntningar. Många verkar söka något annat. Något som känns på riktigt.
Kanske är det just i en tid av oro, ensamhet och ständig uppkoppling som behovet av gemenskap och mening blir som störst. Och kanske har kyrkan, mitt i allt brus, blivit en plats där unga faktiskt får vara människor och inte bara prestationer.
En viktig del av ökningen handlar om ungdomar som inte döptes som barn men som nu väljer att döpas i samband med konfirmationen.
Jag har stämt träff med Milian, Elvira, Tilde och Ellen i Ängskyrkan. De döpte sig i Assisi under konfirmationsresan som de var med på i april.
– Jag valde att konfirmera mig för att kände mig lockad av den broschyr som kom i brevlådan. Där stod det om resorna till Italien och Berlin, berättar Milian och Elvira, Tilde och Ellen nickar instämmande.
– Vi fick höra talas om den här kyrkan för att den ligger så nära skolan. Man blev nyfiken, säger Tilde…
Jag frågar om det var främst resorna utomlands som lockade, eller var det nånting annat
– Jag hade nog kunnat åka var som helst. Det är att vara med vänner och träffa nya vänner som är själva grejen, säger Ellen. Vi hade kunnat åka till Rörvik, det hade gått ändå.
Men hur var resan till Assisi?
– Väldigt kul. Det var en väldigt fin stad och mycket god mat där borta, säger Milian.
– Kyrkorna var jättefina också. De var kul att få uppleva en ny kultur, säger Tilde.
– Kul att får nya vänner och förbättra relationer. Kul att utmana sig på en främmande plats med människor som man känner sig trygg med, fyller Ellen i.
Några av höjdpunkterna på resan var glassen, den fria tiden när vi bara fick gå runt på stan själva och så alla lekar och buset på nätterna.
Tror ni på Gud nu?
– Ja, absolut, säger alla.
Ok, men hur skulle ni säga att er Gudsrelation har påverkats av konfirmationen?
– Alltså, jag personligen trodde inte på Gud innan, säger Milian. Men sen när jag började komma till kyrkan och lära mig mer och mer så växte min tro.
– Jag har varit kristen sen länge, berättar Elvira. Men tron växer ju och blir starkare när man kommer in i religionen och får lära sig mer.
– Min pappa är ateist och min mamma vet jag inte vad hon är, berättar Tilde. Här i Ängskyrkan är det så tillåtande. Man får tro mycket eller lite, det kan variera och det är helt ok.
Hur var det då att döpas då?
– Det var väldigt fint! Våra vänner kollade på, och vi fick ju konfirmera oss med våra vänner också. Det var bara jättefint, berättar Elvira.
– Min kompis började gråta för att det var så fint, säger Ellen.
Jag undrar om ungdomarna har hört att det just nu pågår någon slags dop- och konfirmationstrend och att de är en del av den?
– Jag har hört att många konfirmerar sig bara för att få presenter och så… Men det känns faktiskt inte viktigt för mig, säger Elvira.
– Jag visste inte ens att man skulle få presenter, så det kom lite som en överraskning, säger Milian och de andra skrattar.
– Man ser ju mycket bilder och filmer på Tiktok om folk som konfirmerar sig på olika platser och det blir ju lite som reklam som snabbt når ungdomar eftersom vi har Tik tok och kollar på sånt. Då kanske man blir inspirerad och går till en kyrka med massa vänner och blir motiverade till det, säger Ellen.
Vad är det bästa med att ha hittat till kyrkan?
– Jag skulle nog säga gemenskapen. Det är väldigt kul att vara här. Man har sina vänner och de hittar alltid på massa roliga saker här, säger Milian.
– Personalen här i Änsgkyrkan är väldigt bra. Jag gillar verkligen de som jobbar här, fyller Elvira i.
– På ungdomsgruppen på tisdagar gör vi så mycket roligt. Vi sjunger, vi leker och bakar, berättar Tilde.
Alla ungdomarna är också överens om att det är skillnad på den gemenskap de hittar i kyrkan och på den i skolan:
– Alltså, den gemenskapen här är mer seriös. Man är mer sig själv mer. Här är nog folk lite mer accepterande och man kan känna igen sig i varandra.
Flera präster och ungdomsledare beskriver samma sak: unga människor längtar efter sammanhang där frågor om mening, identitet och framtid inte känns pinsamma eller för stora. Där man får prata om livet på riktigt.
Kanske är det också därför kyrkan plötsligt känns relevant för fler. Inte nödvändigtvis för att alla hittat Gud över en natt – utan för att kyrkorummet erbjuder något som resten av samhället blivit ganska dåligt på: stillhet. När mobilen tystnar, sociala medier hamnar i bakgrunden och ingen förväntar sig att du ska prestera hela tiden.
I en storstad där många känner sig ensamma trots att de hela tiden är omgivna av människor verkar kyrkan för vissa ha blivit en plats där både gemenskap och existentiella frågor får plats. Ett andrum mitt i allt brus.
Sanna Lundell