Färre dödsskjutningar i Sverige– Botkyrkapoliserna hoppfulla

Det är fredag eftermiddag och Botkyrkapoliserna Emil och Anna patrullerar i Tumba centrum, som en del i deras trygghetsskapande arbete. Botkyrka kommun har flera områden som klassas som särskilt utsatta eller utsatta av Polisen, vilket har varit fallet i flera år – lösningen må vara komplex men en del i det trygghetsskapande arbetet är att synas på stan.

– Om vi går i ett lite lugnare tempo, så signalerar det att vi har tid att prata med människor. Då är det många som kommer fram och berättar om vad de har varit med om. De allra flesta vi möter är trevliga, snälla, ärliga och hårt arbetande människor, säger Emil.

Men det finns också möten som har skakat om. De har varit de första på plats efter en dödsskjutning. Konfronterat unga kriminella om att lämna den destruktiva tillvaron. Anna lämnade dödsbud till en mamma som förlorat sin son i en skjutning.

Vi slår oss ner på ett kafé medan Emil fortsätter att patrullera.

– Hon hade gjort allt i sin makt för att han skulle lämna den kriminella banan. De hade bytt ort och hon hade fixat ett jobb på sjukhuset åt sin son och försökte få honom att ta körkort. Ändå valde han den kriminella vägen, berättar Anna.

Förändrar det här ens syn på livet?

– Det är lätt att känna att världen är cynisk och bli bitter men jag känner också att vi möter så mycket bra saker som händer här. Jag har inte tappat hoppet för Botkyrka, Sverige eller mänskligheten. Jag har inte gett upp men det är klart att händelsen har påverkat mig på djupet.

Regeringen vill nu se en sänkt straffbarhetsålder, som betyder att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse för vissa allvarliga brott. Vad tycker du om det?

– Det är ett politiskt beslut och Polismyndigheten har avrått regeringen i frågan men medger att det var ett svårt beslut. Jag tänker att vi måste på något sätt kunna hindra att en 13-åring begår fler grova våldsbrott men jag har inte svar på hur det i praktiken ska gå till. Vi måste kunna hindra ungdomen på något sätt men inte i form av ett fängelse som de ser ut nu, när de beläggs av vuxna, säger Anna. 

I ett avsnitt av Skavlan (22/1) berättar häktespastor Olle Jonasson att våra barn i orten är föräldralösa. Precis som barnen i krigets Uganda, där han har mött barn i liknande situationer. Vad tänker du om det?

– På vissa sätt tänker jag att det stämmer, att det finns barn som saknar ett föräldrastöd. Av egen erfarenhet vet jag också fall där det inte är så. Det finns föräldrar som till synes har varit mycket engagerade och närvarande, ändå dras ungdomarna in i kriminaliteten – att utföra tjänster och de blir en del av det omedvetet. Då är det svårt att lämna.

På pendeltågsstationens uppfart, alldeles intill centrum, sitter en tiggande kvinna. En man som har svårt att ta sig fram med sin mycket böjda rygg, håller i en tom pappersmugg från Pressbyrån, han vrålar ut sin frustration – nöden finns här.

– Psykisk ohälsa ligger till grund för de festa brotten vi ser i området, säger Anna.

Poliserna jämför sitt arbete med Svenska kyrkans.

– När det ofattbara händer, så är alla kyrkor öppna. Det är jättefint och visar att kyrkan står stadig och verkligen finns där för medborgarna. I svåra tider söker man sig dit. Att ha kapacitet att öppna upp då är starkt och avgörande för ett fungerande samhälle, fortsätter hon.

Samtidigt, väcks minnet av mamman som förlorat sin son. Anna berättar att han var enda sonen, enda barnet – att ge beskedet kändes som att slå mammans liv i spillror.

– När hon såg mig komma, så hoppades hon fortfarande att han skulle leva. Hon hade ringt hysteriskt till sin son under hela ambulansfärden. Det är ofattbart tragiskt.

Anna möter upp sin kollega, tar på sin polismössa och utstrålar mod. Imorgon väntar nya brott att kväva.