Emelie hamnade i självskadebeteende: ”Det var mitt sätt att känna att jag finns här”

Emelie lyser upp den stora matsalen på Tullinge gård. Hon ser en tavla i naturnära färger föreställande en herrgård med ett stall. En flock vita svanar har slagit sig ner i hagen utanför.

- Det ska vara några hästar, kor och lamm där. Det finns ridvägar där man kan bada med hästarna, säger hon och gestikulerar engagerat med armarna.

Hon målar upp livet som hon drömmer om.

Emelie studerar till vardags första året på Berga naturbruksgymnasium med inriktning hästhållning, nu har hon höstlov. Hon visar en bild på tre glada tjejer i sin mobil – Emelie, Sanna och Julia som hon träffade under konfirmationen.

- De betyder allt för mig, säger Emelie och ler.

Hon är uppvuxen på den södra sidan av stan, bara ett stenkast bort från kyrkan i Tullinge och Tullinge gård. Hon beskriver sig som ett glatt barn, nyfiken och lite blyg. Älskade djur och berättade allt som kändes jobbigt för sin katt Tiger.

Men skolgången var tuff, berättar Emelie, där mobbning och utanförskap blev en del av vardagen, vilket gjorde att hon började isolera sig hemma själv och utvecklade ett självskadebeteende.

- Jag var väldigt mycket utanför som liten. Satt själv på rasterna, ensam vid ett fönster och hade ingen att leka med. Jag var den som alltid blev vald sist eller bortvald helt. Något som gjorde mig väldigt illa. Under den här perioden hade jag i princip ingen att prata med. Jag tog ut allt på mig själv. Det var mitt sätt att känna att jag faktiskt finns här.

Hon slår vant upp sidan 767 i psalmboken, slår sig ner på pianopallen, och tar ton:

- Möt mig nu som den jag är, håll mitt hjärta nära dig, gör mig till den jag ska bli och lev i mig.

Emelie utstrålar livsglädje.

Hennes armar är täckta av ärr. Sår från det förflutna som har börjat blekna men som ändå aldrig lämnar helt. Hon berättar om utfrysningen i klassrummen och om självmordsförsöken.

Emelie är 16 år gammal.

Vad är lycka för dig?

- Stallet och hästarna! Där kan jag försvinna bort helt i mina tankar, må bra och ha kul. Jag älskar att rida och känna vinden i mitt hår, det är frihetskänsla för mig.  Mitt arbete med barn och unga i kyrkan känns också väldigt meningsfullt. Jag vill skapa förtroenden och att andra unga ska veta att jag finns här och lyssnar på dig. Jag vill vara den person som jag själv inte hade. Du ska veta att jag bara är ett samtal bort om du mår dåligt.

I dag är hon konfirmationsledare och arbetar med barnstunder på Tullinge gård. Hennes ärr är en påminnelse om att aldrig ta något förgivet och att inte döma andra människor.

- Vi borde börja tänka på hur vi värdesätter varandra. Man kan inte bara slänga ur sig vilka ord som helst, gömd bakom en skärm, säger Emelie.  

Hon rör sig vant mellan de tomma stolsraderna. Allt känns så påminnande om skolluncherna som alltid spenderades ensam, enligt Emelie.

Hur ser du på tillvaron nu?

- När man är med om näradöden upplevelser så förändrar det ens syn på livet. Även om det är jobbigt ibland så mår jag rätt bra. För bara ett halvår sedan var jag inne på mitt rum hela tiden och vågade inte göra något annat. Imorgon åker jag till Liseberg med min pappa, bara för att må bra och ha kul.

När livet var som värst, fanns tvivel?

- Ja, ibland. Jag har många gånger försökt prata med Gud: Kan du hjälpa mig? Jag har försökt att inte ge upp hoppet, då hoppet är det sista som överger en. Även om livet känns meningslöst så ska man alltid veta att det finns någon som bryr sig.

Tillbaka till Tullingeflickan som spenderade varje rast ensam vid ett fönster och inte hade någon att prata med.

Vad vill du säga till lilla Emelie?

- Att det blir bättre. Att fortsätta kämpa hela tiden och att aldrig ge upp. Då kommer ljuset förhoppningsvis att nå dig.

Stina Bergström