Camilla skriver bok om våld i nära relation: "Jag minns hur jag ligger på marken och hör sirener"

– Han hade siktat in sig på mig innan vi ens träffats, säger Camilla Lewinter.

Hon nynnar på något i kyrksalen i Tumba kyrka innan vi slår oss ner för att prata om boken hon skriver på just nu. Den ska heta ” Nu. Imorgon. Alltid HELT NAKET” – skriven i nu-form och helt baserad på Camillas upplevelser av att leva i våld i nära relation.

–  Jag har skrivit på den i flera år. Det är ingen snabb process att skriva om det här. Men nu vill jag bli klar - jag behöver boken, berättar Camilla.

Boken handlar om en relation med en man som senare blev pappan till ett av hennes barn. När de träffades var Camilla gift och hade barn. Det började väldigt intensivt, med det som idag oftast kallas love bombing.

– Jag har alltid känt mig annorlunda, som att jag befinner mig på en öde ö och han tog sig in på den öde ön. Han fick mig att känna mig fantastisk och beskrev mig som ”Min vackra underbara prinsessa Camilla”. Jag blev matad med vackra ord, men det fanns ingen handling bakom.

Efter 19 dagar flyttade han in hos Camilla. Kontrollen började ganska omgående, men hon tänkte att det skulle gå över när han blev mer trygg i relationen.

– Han ville ha koll på vem jag pratade med och vilka kläder jag bar. Han hade ett problematiskt förflutet med droger. Redan vid första mötet, innan vi ens var ett par, anförtrodde vi oss till varandra. Det kändes som att vi ingick i en pakt. Han skulle alltid finnas för mig och jag skulle aldrig svika honom.

Det psykiska våldet i det lilla utvecklade sig snabbt till fysiskt våld.

– Efter ungefär två månader kom det första tillfället. Jag blev helt ställd. Vi var barnfria och ute. Helt plötsligt står vi utanför och han anklagar mig för att ha flörtat med någon. Han är väldigt arg, kallar mig för fula ord och tar tag hårt i mina armar.

En solig dag på söder förvandlades till en scen som aldrig lämnar Camilla.

– Vi var på Bajenmarschen och drack alkohol. Vi hann inte många meter när han blir svartsjuk och får en flipp. Han anklagar mig för saker och kastar mig rakt in i en murvägg. Jag minns hur jag ligger på marken och hör sirener.

Händelsen ledde till bestående skador på käken. 

På kvällen skriver hon i den så kallade Röda boken, där paret delade med sig av känslor och tankar om varandra.

– Jag skrev: “Jag har förstått det innan men i natt förstod jag det på riktigt. Jag vill inte leva utan dig” Där och då kände jag att han inte menade det han hade gjort. Att det kanske var mitt eget fel. Idag har jag kunskap om manipulation och traumatiska bindningar, berättar Camilla.

Hur reagerade din omgivning?

– Många var oroliga. Jag minns en natt när han låg utslagen på soffan. Då passade jag på att ringa min före detta man. Jag fick inte ha kontakt med honom. Han sa: “Camilla, vad är det som händer? När vi var tillsammans var du noga med att du skulle få ha din frihet.” Han tystnade och berättade sedan om en kollega han haft och som numera satt i rullstol.

Camilla kunde inte ta in det då. Hon beskriver att det var som att få kärleksglitter i ögonen – hon kunde inte se klart. Han pratade om en framtid på rosa moln - men löftena var tomma ord, och under relationen utsattes hon för psykiskt, materiellt, emotionellt, sexuellt, fysiskt och ekonomiskt våld.

De fick en son tillsammans. Hon berättar att hans uppväxt har påverkats av våldet i relationen och att han blev otrygg redan som liten. Han bevittnade också situationer som inget barn ska behöva uppleva.

– Efter att hans pappa lämnade blev han väldigt otrygg. Han hade mycket mardrömmar och vågade inte sova själv. Han kunde drömma att något skulle hända människor runt honom. En morgon sa han till mig: "Mamma, jag är så rädd att du ska dö” Han var rädd att hans pappa skulle göra mig illa. Mitt hjärta stannade när han sa det till mig, berättar Camilla.

På grund av makens spelmissbruk och att han tog över hennes ekonomi fick Camilla en skuld på en halv miljon kronor. Hon hade sju barn, och familjen levde under hot om vräkning - men Camilla lyckades till slut rädda lägenheten.

Men det skulle dröja nästan ett decennium från det att de träffades innan relationen tog slut.

– Jag såg hela tiden “ett rött hus med vita knutar, harmoni” framför mig. Att allt skulle bli bra - bara han blev nykter och drogfri. Till slut sa jag att vi klarar inte det här själva, och jag ordnade så att han fick plats på ett behandlingshem där han kunde få hjälp. När han kom hem i slutet hade han med sig den största buketten rosor jag någonsin fått och sa: “Såhär mycket älskar jag dig”. Han sa att han såg en framtid för oss på rosa moln och lovade vår son att vara med på hans sjuårsdag tio dagar senare. Han åkte tillbaka och all kontakt upphörde. Efter fem dagars tystnad fick jag ett brev: “Jag vill skiljas.” Han träffade inte sonen på födelsedagen - han ringde inte ens.

Hur mår du idag?

– Jag lever med konsekvenserna av hans handlingar. Eftervåldet finns kvar och påverkar både mig och mitt barn - och det är i många avseenden värre än själva våldet. Idag lever jag med komplex PTSD och är heltidssjukskriven.

För Camilla handlar öppenheten om att bryta tystnaden och sprida kunskap om våld i nära relation.  

Idag har Camilla ingen kontakt med honom. Hon har enskild vårdnad om deras son, som inte har träffat sin pappa på sex år - trots att hon har gjort vad hon kunnat för att möjliggöra en relation mellan dem.

Vad drömmer du om i framtiden?

– Att använda boken som en plattform och arbeta med de här frågorna. Att sprida kunskap och hopp till andra. Personligen vill jag bli fri. Bitar av det mentala fängelset finns kvar. Hans röst kring mig som mamma finns kvar och påverkar mig fortfarande. Eftervåldet finns kvar, men steg för steg tar jag tillbaka mitt värde och min självkänsla.

Att vara en del av församlingen har varit en del av läkandearbetet, berättar Camilla. Hon utbildar sig nu till ledare för Livsstegen som är ett självhjälpsprogram för oss alla som känner att livsproblem, stora som små, har gjort tillvaron komplicerad. I en trygg samtalsgrupp är målet är att stärka vår existentiella hälsa. 

Camilla luktar på en körsbärsblomma i det rosa blomhavet utanför Tumba kyrka. Hon har hittat hem. 

– Jag tror på änglar på jorden - och jag har mött några av dem.

Stina Bergström