När Victoria Renebom föddes för snart 30 år sedan bestämde hennes mamma att Victoria själv skulle få välja när hon blev vuxen, om hon ville bli döpt eller inte. Dopet var inget hon funderade på när hon växte upp, men i samband med en dramatisk trafikolycka när hon var 21 år sattes tankarna igång.
- Jag behövde specialistvård och gick på rehabilitering under många år. Jag fick mer och mer känslan av att det var en välsignelse att jag överhuvudtaget överlevde, berättar Victoria.
- Jag har successivt fått upp ögonen för att det finns något eller någon däruppe som vill mig väl, och jag vill väl ge tillbaka på något sätt, säger hon samtidigt som hon blickar ut genom caféfönstret mot Caroli kyrka.
Förra sommaren tog Victoria kontakt med Svenska kyrkan i Borås och berättade att hon ville bli döpt. Hon fick träffa en av prästerna i församlingen, som under fyra-fem samtal gick igenom vad dopet och den kristna tron innebär. Själva dopgudstjänsten minns Victoria med glädje.
- Det var den 24 oktober. Jag hade på mig en vit konfirmandkåpa, vi gick in i procession och en av mina vänner sjöng en gripande sång. Efter ceremonin samlades vi och fikade tillsammans. Det var en väldigt rörande dag, berättar Victoria.
Efteråt upplever Victoria att dopet har stärkt henne som person. Hon återkommer till händelsen för nio år sedan, och tanken på skyddsänglar i samband med olyckan.
- Jag har ingen kyrklig tradition och jag är inte helt säker på min tro, men jag är glad att jag fick den här möjligheten. För mig var det viktigt med bekräftelsen, att få säga ja.