Oblat med kors i bakgrunden
Foto: Magnus Aronson /Ikon

Långfredagen

Betraktelse av Jesper Pålsson

Idag är det långfredagen, och det är en dag som vi har många olika associationer till. Det är som om vi för vårt inre ser olika vägskyltar när vi närmar oss fredagen i stilla veckan. Kanske någon förknippar dagen med dysterhet och mörker. Andra förknippar dagen med långsamhet, och en tredje kanske tänker mer på att vissa butiker stänger tidigare, så det gäller att vara ute i god tid.

Men långfredagen är också dagen då Jesus korsfästes och dog. Det är en lång dag, en dag av död och sorg. En dag då vi får minnas vad som faktiskt hände på Golgata, hur Jesus plågades och gav upp sitt liv.

Och för de romerska myndigheterna var korset ett väldigt tydligt budskap, som användes i ett väldigt speciellt syfte. Korset fungerade som ett storts stopptecken som varnade folket, varnade dem för att göra uppror och ställa till med bråk mot ockupationsmakten. Det var ett avskräckande exempel: bråkar du med oss så hamnar du där.

Men varför behövde Jesus dö egentligen?
Var det ett misslyckande eller snedsteg från Jesu sida?

Jag tror att profeten Jesaja kan hjälpa oss här.
I sin bok skriver han att:
Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom.

För korset, som var bilden för misströstan och död, blev i och med Jesus bilden för hopp och evigt liv.
På korset så byter Jesus plats med mänskligheten. All sjukdom, död och förnedring som finns i världen fästes den dagen upp på korset. Men också all hopplöshet, ångest och utanförskap. Inför döden var Jesus som vi; rädd och ensam.

Men när han är död så visar Gud att Jesu lidande inte slutade i meningslöshet och mörker. Hans död är inte det definitiva nederlaget och beviset på att han hade misslyckats totalt. När han dog brast förhänget i templet; bilden av det som skilde Guds närvaro från oss; det som hängde framför det allra heligaste där Guds fanns. Nu är vägen öppen för alla, in till Guds hjärta.

Så i och med långfredagen blev romarnas kors bilden av någonting annat än död och straff. Det blev bilden av den ultimata kärleken, som bryter igenom alla dödens band, bilden av Guds kärlek till oss: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” Därför är långfredagens budskap inte bara en redogörelse för död och förnedring, utan också ett budskap om liv och framtidshopp. Historien slutar inte vid korset, det kommer en ny morgondag, en uppståndelsedag.

För korset, dödens vägskylt, har nu blivit något annat: en vägvisare till det eviga livet.

/Jepser Pålsson, komminister